”Gränsen mellan PR-uppdrag och objektiv journalistik blir otydlig, det suddar ut den skiljelinje mellan journalist- och PR-rollerna som behövs för att ge såväl journalisten som PR-branschen trovärdighet i sina olika roller.”
Så står det att läsa i en debattartikel i tidningen Journalisten. Ja, objektiviteten har länge varit ett ledord för det yrkesskrå som kallar sig journalister.
Det blev ett ledord för journalistiken eftersom man när yrket formades hade en särskild maktposition i kontrollen av ett massmedium. Vem som helst kunde inte starta en tidning eller en radiostation. Idag när alla har sina egna mediaplattformar är det idealet mindre relevant.
Fast det egentliga problemet är när objektivitet blir ett ideal man faktiskt tror att man kan leva upp till.
Det är nämligen omöjligt.
Redan i urvalet av ett ämne eller i en rubriksättning har du gjort ett subjektivt val om vinkling. Orden du väljer är tyngda av värderingar. Personerna du intervjuar har alltid en agenda. Fotona du väljer ut för din text är vinklade att framkalla känslor på ett visst sätt. Allt, allt, allt är vinklat och subjektivt. Särskilt uppenbart blir detta i politiskt känsliga frågor som skatter, vården, skolan, Israel/Palestina-konflikten, invandringen, globaliseringen, genus-frågor och klimatfrågan. Journalistens egen uppfattning lyser snabbt genom trycksvärtan.
Så, låt oss vara ärliga: objektiviteten har aldrig fungerat i praktiken. Även journalister är människor.
När Aftonbladet nu drar igång det spännande projektet Skolraset Skolgranskning lovar man göra det hela med ett nytt, annorlunda ideal: öppenhet.
Gott så! Tyvärr blir det snabbt uppenbart att även här driver man egna agendor i objektivitetens (eller snarare – och värre! – ”öppenhetens”) namn. Jocke Jardenberg och Brit Stakston bjuder på exempel.
Det finns istället två andra vägar att välja:
1. Den ärliga vägen. Aftonbladet kunde ha sagt ”vi är emot kapitalismen i skolan, vi anser att den ska styras och finansieras av skattemedel”. De hade sedan fritt kunna driva sin linje om att våra unga utnyttjas av skattefifflande riskkapitalister. Det hade sedan varit upp till andra aktörer på mediaspelplanen att bemöta detta och för läsaren att i slutändan själv bilda sig en uppfattning. Det viktiga är att om man har en ståndpunkt (eller får betalt för att skriva om något) ska man stå rakryggat för den.
2. Den öppna vägen. Att säga ”OK, skolan har försämrats, vi tror det beror på något av följande: 1) friskolorna 2) kommunaliseringen 3) svenska ungdomar har blivit lata 4) invandringen 5) fluor i dricksvattnet 6) svenska skolan har inte blivit sämre det är omvärlden som blivit bättre 7) det har gått inflation i lärarutbildningar och kvaliteten har sänkts. Vi kommer nu att granska alla dessa hypoteser ur alla möjliga vinklar. Vi kommer att behöva er hjälp med detta.”
Då hade man närmat sig den mer vetenskapliga processen med hypoteser som testas. Denna är så nära objektivt man kan komma men KRÄVER öppenhet. Alla fakta måste upp på bordet – och detta inkluderar journalistens eget arbete, sådant som varför valde man en viss bild för att illustrera en poäng, vilka andra bilder fanns det, vad ville man förmedla?
Ja, när jag skriver ”alla fakta” så menar jag verkligen ”alla fakta”. (Källskyddet som möjligt enda undantag.)
Precis som i en vetenskaplig process ska läsaren aldrig kunna tvivla på detta.
(Detta är egentligen inget konstigt. Hade det funnits möjlighet för en journalist på 1800-talet att rent tekniskt lösa det här hade vi haft en helt annan journalistik idag. Tekniken är, som alltid, det som sätter – och utvidgar – begränsningarna.)
Istället väljer man, som nämnts:
3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.
OK, lite hårddraget och lite taskigt, men det är för att jag är besviken på att vad som skulle kunna bli början på ett skifte i svensk media än så länge visat sig vara samma vara som vi alltid blivit matade med.
Och, ärligt talat, den varan smakar rätt blaskigt. Det är dags att begrava ”objektiviteten” som ideal på samma ställe som papperstidningen ligger (komposten?). Nu hoppas jag att Emanuel Karlsten och resten av gänget vänder kritiken de fått till något positivt och en gång för alla blåser bort dimridån ”objektiv granskning” ur svensk journalistik och ersätter den med öppenheten.
Den dimridån är faktiskt, år 2011, helt onödig.
