Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.
Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.
En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.
Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om ”vad” man skall säga och ”hur” kan mycket väl hänga ihop.
FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.
Pingat på Intressant.se
Så länge man envisas med att påstå att man ökar den personliga integriteten genom att införa massavlyssning genom att kopiera hederligt folks privata kommunikation till ”samverkanspunkter”, så blir det nog rätt svårt.. En lögn är en lögn, och en bajskorv luktar inte mindre skit för att man knyter en rosett kring den.
Jo, ”Skorven”, det finns kopplingar mellan FRA och de svenska partiernas problem att kommunicera, men för just det här tillfället kan vi hålla i sär dem, för att lägga fokus på kommunikationsfrågan.
När Schlingmann och Henriksson tog upp moderaternas kommunikationsstrategi i Almedalen i Visby i somras var det mycket radikala tankar de presenterade. Det var nog svårt att få fram, särskilt om man skulle samordna sig med tre andra partier.
Är det ett misslyckande, som Peter Wennblad skriver på Neo
http://www.magasinetneo.se/blog/archive/2008/10/21/alliansens-bjuder-med-armbagen
eller litet skifte till det bättre?
Jag tror att det kan vara ett litet, litet skifte till det bättre, om inte annat därför att det verkar finnas folk i partiorganisationerna som har fräschare idéer.
Då gäller det att de söker rätt stöd och support för att föra in dem i arbetet. Det är dock okänd mark för den svenska demokratin som den nya kommunikationen går in på.