Det finns ingen klar och tydlig punkt i rumtiden för ett skifte, men när det väl skett så känns det självklart för alla. Det är dock aldrig självklart på förhand.

Veckans skifte handlar om informationssamhället, och digital direktdemokrati. Det har länge diskuterats huruvida bloggar påverkar den politiska debatten eller ej, och varför så många unga lägger ned tid och möda på att göra filmer som de sedan lägger upp gratis på Youtube. Det har talats om creative commons och informationssamhällets fusion mellan allmänheten och makten (eller bristen därav). Det har talats om gammelmedia, fildelning och det har talats om användargenererat innehåll. Problemet har varit att de som talat har varit starka supportrar, företagare och andra som har ett eget vinstdrivande eller hobbygrundat intresse i frågorna. Avgörande för ett skifte inom informationssamhället, speciellt ett skifte som bygger på allmänhetens delaktighet, är att just allmänheten börjar tala om och ta till sig skiftets karakteristika.

Det är först nu skiftet från informationsadel till informationselitism har fått fäste, och det är som tydligast i FRA-debatten (se exempelvis Expressens digitala uppmuntran till protest). Den avhoppande moderata politikern Fabian Norlin (som för övrigt blivit en skapare av användargenererat material genom att starta FRApedia) uttrycker sig väl i ett öppet brev till sina partikollegor:

“Lagförslaget gav en proteststorm bland de tekniskt kunniga och mest drabbade personerna; ett ramaskri som ALDRIG FÖRR skådats på Internet. Förmodligen var detta första gången i mänsklighetens historia som Bloggosfärens protester verkligen orsakade en ändring i ett politiskt beslut – om än en obetydlig ändring! Detta ramaskri av protester bland Internetanvändare från alla politiska partier ignorerades fullständigt av alliansen.

Vi var över 1 000 personer som protesterade utanför Riksdagen den 18 juni. Ung Vänster, SSU, CUF, KDU, MUF, Piratpartiet och Ung Pirat fanns representerade, liksom Journalistförbundet, internetleverantörer, etc. Jag har vänner som reste från andra delar av Sverige enbart för att demonstrera. Det fanns personer som tog bilen från Umeå vid midnatt för att hinna till Stockholm vid 8-tiden för att försöka förhindra det. Jag känner flera människor som GRÄT över att lagen såg ut att gå igenom. Grät ordentligt. Både män och kvinnor.”

Det är först när fler än bara de starkaste förespråkarna, ”the early adoptors” som de kallas i teorin, anammar, använder och värderar ett skifte som det förverkligas. Samtidigt innebär det bara att skiftet blir verklighet, att det de facto inleds. För att det ska genomföras måste det också överleva sin första dag, så att säga. Att förankra ett skifte är ingen lätt uppgift, och egentligen knappt en uppgift eftersom det ligger utanför vad någon enskild aktör förmår. Vad som däremot ligger i flera enskilda aktörers intressen är att förhindra att skiften förankrar sig. Det är förstås helt naturligt, eftersom skiften ofta för med sig Schumpeters kreativa förstörelse och förändringens ofta turbulenta

vindar. Skiften sprider sig som ringar på vattnet. Det är alltså en indikator på ett skiftes nära förestående förankring, när det möter motstånd.

När utskottet för kultur och utbildning lägger fram dokumentet för Om mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen för Europaparlamentet att ta ställning till, bör detta således betraktas som en stark indikator för att ett skifte är nära förestående. Dokumentet behandlar hur klassiska medier utsätts för ”orättvis konkurrens” från nya medier, framför allt bloggar men även användargenererat material i allmänhet. Det står också att läsa att Public Service behöver en viss andel av marknaden för att kunna utföra sitt uppdrag, och att nya medier förvirrar informationskonsumenter eftersom de inte garanterar sig vara opartiska.

Ett uttryck som ”opartisk” hade ett värde när informationskanalerna var få och kunde variera extremt i sin inriktning. Det innebar då att informationsproducenten åtminstone försökte sträva mot mitten av olika åsiktsskalor. Idag har begreppet snarast blivit överflödigt, och subjektiviteten bör hyllas, inte fruktas. Med en bred flora av informationskanaler kan varje läsare/lyssnare/tittare på egen hand orientera sig bland utbudet i förhållande till sina egna åsikter, intressen och preferenser.

Det dokument Europaparlamentet har framför sig är en relik från svurna tider, och bör på sin höjd ges ett nostalgiskt värde när det sakta förtvinar i den öppna brasan en sen kväll (förhoppningsvis inom en snar framtid). Att helt utelämna informationskonsumenternas intressen och tydliga efterfrågan (som just är grunden för författarnas oro) ur kalkylen visar på exklusivitetsperspektiv som vill förvägra den ”vanliga människan” inträde i de ”fina” mediernas korridor, eller rampljus om man så vill. Faktum är att nya journalister växer och utvecklas dagligen i bloggosfären, och även om deras mål inte är att jobba för en stor dagstidning, så är det deras rätt att producera egen och reflektera på andras information.

Att Public Service, och därmed staten, behöver en viss andel av marknaden är fantasifullt men helt utan relevant innebörd. Om Public service inte kan utföra sitt uppdrag på grund av att de konkurreras ut av andra som gör det bättre, är detta då inte ett tecken på att Public Service, eller dess uppdrag, passerat sitt bäst-före-datum? På samma vis kan det inte sägas vara fel att allt större del av reklamintäkterna går till digitala medier, eftersom det är en effekt av var läsarna, och därmed efterfrågan, finns. Det är precis detta kreativ förstörelse handlar om: Gamla strukturer och fenomen dör och lämnar utrymme för nya effektivare strukturer och mer efterfrågade fenomen. På så vis har fotogenlampan lämnat utrymme för elektriciteten, och är det då så underligt, eller oönskat, om samma sak händer med information? Finns det ett egenvärde i en hög maktkoncentration inom en mediaelit som lär upp sina efterträdare? Att registrera, katalogisera och avgiftsbelägga det frivilliga skapandet är ingenting mer än ett uttryck av rädsla och oro för en mediahierarki som gått och blivit förlegad.

FRA-debatten och Europaparlamentets bloggjaktssfunderingar ger sammantaget en diagnos av informationssamhället som antyder att ett skifte är nära. En del skulle säga att det inte rör sig om någonting nytt, utan snarare ett bevis på något de hävdat länge. Vad man då inte betänker, är att skiftet inte handlar om, eller styrs av, en liten grupp. Istället rör det sig om det rakt motsatta, ett skifte i informationsproduktion, från små organiserade grupper, till ett fluffigt informationsmoln i vilket varje enskild individ tar ställning till vilken roll man vill ha i att producera, alternera och konsumera information. Nästa steg är att inte bara delta i, utan bli en del av molnet. Nästa steg är det decentraliserade jaget.