I metrologin, läran om mätningar, beskrivs hur värdet på ett på förhand bestämt mått undersöks på ett vetenskapligt sätt. Det finns många verktyg i matematiken för att säkerställa korrektheten hos en mätning för att veta att det blivit rätt. Har län
gden på ett snöre mätts med en felmarginal på ett par nanometer och alla felkällor, antaganden och tillvägagångsätt noga redovisats spelar det dock ingen roll hur korrekt mätningen utfördes om man egentligen ville få svar på hur tjockt snöret var eller hur hårt man kunde dra i det innan det gick av. Konsten att mäta rätt sak är betydligt svårare och något som metrologin inte tar upp.
De mått vi använder mäter mycket sällan det vi faktiskt vill ta reda på, det är ofta för svårt. Istället hittar vi enklare mått som verkar korrelera bra med det vi faktiskt vill mäta. En badrumsvåg mäter inte en persons massa utan kraften som drar personen mot jorden, en analog klocka mäter inte tid utan antalet varv ett kugghjul snurrar.
Alexander Funcke skriver om problematiken med BNP och dess förmåga att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten har alltid varit ett mått på samma sak och kommer att fortsätta vara det, om BNP lämpar sig som ett nyckeltal som ska maximeras är dock en annan fråga. För att kunna mäta hur ”bra” ett land är måste man först definiera vad ”bra” är, detta är oftast något som inte kan mätas. Steget efter bli att hitta ett antal faktorer (nyckeltal som går att mäta) som krävs för att ”braheten” ska uppnås och man håller tummarna hårt för att korrelationen mellan nyckeltalen och ”bra”-definition är tillräckligt stor.
Ett problem för den politiska diskursen idag är att alla mäter olika saker men att ingen definierar vad som är målet, vad vi anser är ”bra”, och hur måtten korrelerar mot målet. För att veta hur ett land ska sätta upp sina mål måste man veta vad de större målen är. Så vilka är de? Att den mänskliga befolkningen ska bli så stor som möjligt? Att den totala livslängden för mänskligheten på jorden ska vara så lång som möjligt? Att medellivslängden, eller kanske medianlivslängden, för människan ska vara så hög som möjligt? Att de människor som lever just nu ska vara så lyckliga som möjligt? Att vårt ekologiska fotavtryck ska vara så litet som möjligt? Att vi tillverkar så många saker som möjligt? Att så stor del av den nu levande befolkningen som möjligt mår så bra som möjligt? Att mänsklighetens totala mängd insamlade eurobonus-poäng blir så hög som möjligt? Innan vi vet vårt mål spelar det ingen roll vilka mått vi slänger oss med, de säger oss precis lika lite.
Axiologi, läran om vad (om något) har ett värde, är ett kul delområde av etiken. Och folk är såklart rätt oeniga om det. Vi svenskar får konsekvensetik via modersmjölken och tenderar att anse att åtminstone samhällets tillstånd måste vara det avgörande för hur bra det är. Hela listan av mål ovan involverar att maximera något i verkligheten. Men pliktetiker kan mena att det är viktigare att ett samhälle gör det rätta eller har rätt intentioner för att det ska vara ett bra samhälle. Så problemet är ännu svårare än det utmålas: vi är inte bara oeniga om hur samhället borde se ut, utan också om det spelar roll eller ej med intentioner och plikter i att driva det.
Som jag ser det pekade Locke på en rimlig lösning: eftersom vi knappast lär hitta den Sanna Lösningen på värdefrågan inom överskådlig tid, är det bättre att fundera ut hur man kan få människor med olika syn på vad som get värde att kunna leva tillsammans. Detta leder till någon form av liberal demokrati, där folk och grupper kan få maximera sina egna värden i fred så länge de inte stör de andras maximerande. Staten ska bara maximera saker i stort sett alla är med på ska maximeras.