Johanna väljer att lyfta patentfrågan, och noterar att den svenska patentdebatten är lika tunn som den är polariserad. Utan att göra anspråk på att kunna lösa problemet, skriver jag gladeligen under på att patentet som institution är i behov av förnyelse, eller åtminstone variation.

Och är det egentligen så konstigt? De grundläggande förutsättningar under vilka patentet kom till har förändrats både en och två gånger, och således har även patentets faktiska funktion förändrats.

Ett tydligt exempel på patentets förändrade funktion står att finna i Janets Hopes beskrivning av biotekindustrin i boken Biobazaar. Hope beskriver hur ett av de dilemman som patentet historiskt har haft till uppgift att motverka – tragedy of the commons – i modern tid ställs emot en ny tragedy of the anti-commons. När allt kan patenteras blir utvecklings- och innovationsprocessen helt enkelt en snårdjungel av olika patent som tillhör olika aktörer, och det blir enormt kostsamt bara att ta reda på och skaffa sig tillstånd för inledande forksningsstudier. Hope understryker framförallt hur detta stänger ute utvecklingsländers forskningsinstitutioner från den annars potentiellt globala forskningsarenan.

Patentet är ett lysande exempel på vad som händer när politik och lagstiftning som designats för ett specifikt system genomgår tysta förändringar som en effekt av att grundläggande förutsättningar förändras.

Patentlagstiftningen behöver revideras och troligen också reformeras. För mig är denna hållning lika mycket en hyllning till dess ursprungliga syfte, som en hård kritik mot dess nuvarande implementering. Framförallt tror jag man ska fråga sig om det verkligen räcker med en generell patentmodell, och hur man ska förhålla sig till det internationella perspektivet. Är det verkligen optimalt att avgränsa patent – och därmed goda idéer – geografiskt som man gör idag?