Mobilen håller på att sluka en stor del av vår kommunikation och skapa en röra. Det behövs nya typer av plattformar för att sköta vår allt mer påträngande kommunikation.
Som Joakim har påpekat så har mobilen tagit en stor del av den fasta telefonins plats, vilket tagit med kommunikationen till platser som tidigare var oacceptabla att prata i telefon på. Vissa sätter sig med tjänster som BriteKite och låter sig spåras. Vem behöver FRA när folk gör det frivilligt?
Telefoner kan bli för smarta, kanske inte i sin kommunikation med oss, men att mobilerna kan göra för mycket. Intressant nog har mjukvaran på mobilerna utvecklats mycket snabbare än hårdvaran.
I stället för fast lina blir äger vi desto fler mobiltelefoner. Funktionen för mobilen ändras, telefonen för jobbet, telefonen för privatlivet eller för schackklubben och ofta med olika operativsystem. Dessutom slukar mobilen alltfler funktioner (kameran, kalendern sedan gammalt) som också får nya applikationer utvecklade.
Hur ska tillverkarna hålla igång utveckling, testning och marknadsföring av tiotals olika modeller samtidigt? Just nu så talar många om iPhone. Fast iPhone är ju ett klassiskt stuprörstänkande, och därför tror inte jag att öppna standarder kommer bli starkare framöver.
Snabbheten i utvecklingen ger operatörerna svårigheter att anpassa mobilerna till sin miljö för mobiltelefoni, inte minst viktigt för att kunna erbjuda innehåll.
Kan virtualiseringen vara lösningen på att hårdvaran inte hängt med mjukvaran? Kommunikation och samkörbarhet mellan alla system är bra, men den innebär risker. Vi kanske behöver fortsatt dumma mobiler med många operativsystem?
Kraven på video och högre bandbredd än 3G kommer att bli höga inom något år, hela 90 procent av konsumenttrafiken år 2013 enligt Cisco Visual Networking Index (VNI) som också skriver att trafiken kommer att öka med två tredjedelar fram tills då.
Alexander kan nog låta sladdarna ligga kvar i byrålådan då micro- USB tar över. Det har mobilbranschen beslutat sedan något år, men hittills har få tillverkare hoppat på standarden. Nu kommer kanske lagstiftning från EU.
Och på mobiltelefoni behövs nog att konsumenterna ser upp för missriktad välmenande konsumentlagstiftning.
Det var dåligt av företag att ta höga roamingavgifter för samtal till utlandet men att EU med Viviane Reding gick in och reglerade är ett steg i fel riktning. Då tar operatörerna in sina vinster på annat.
Angående att vissa människor ”lämnar ut sig själva” med den ologiska slutsatsen ”vem behöver då FRA”?
Vissa människor deltar i dokusåpor också. Ska vi installera kameror i varje hem då?
Ärligt talat så har kameror redan monterats in privatpersoners hem i Storbritannien.
Den viktiga frågan är att mycket på vår önskelista för ny teknik och vilja att delta i sociala medier ställer allvarliga frågor kring säkerhet och integritet, för att teknikerna är så praktiska. Visst finns det mycket positivt med att använda en GPS eller BriteKite?
Strikta lagar om hur informationen får kopplas ihop skulle hindra utvecklingen av alla de bra tjänsterna vi faktiskt vill ha. Hur utformas tekniken, vad ger rätt att få insyn i våra data?
Javisst!
Det behövs en öppen och klar diskussion, utan ”skyttegravar” (i form av blockpolitik).
Personligen ser jag väldigt lätt skillnad mellan t.ex. Facebook och FRA; det ena är jag fullt medveten om vad det innebär, och ”publicerar” bara strikt vad jag själv väljer att publicera. I det senare fallet känns det mera som att bli ”våldtagen”. Kanske är inte alla lika på det klara med vad det innebär att publicera information på internet ännu..?
Hur smartphones används/missbrukas har väl inte särskilt mycket med blockpolitik att gör som individbeteenden, och konsumentkrav. Visserligen kan datalagringen regleras, men än viktigare är att vi som personer lär oss teknikens SWOT och anpassar våra beteenden efter det…
Jag kan dock tycka att Smartphones behöver kontrasteras mer med en ny generation av enkla ”dumlurar”
AFAIK så blev beslutet om USB-standard först klart i år. Sony Ericsson har redan släppt en telefon (J132) med den nya laddarstandarden.
När jag publicerar denna kommentar har den dels den avsiktliga effekten att delta i den här diskussionen. Men den ger också en hel del information som inte är avsiktlig – att jag läser denna blogg, att jag inte jobbade vid denna tidpunkt, vilken dator det sändes från, ordval och så vidare.
Vi ”publicerar” frivilligt en massa information vi egentligen inte vill ha publicerad. Ifrån dina Facebookdata kan man härleda en hel del intressant social information, dina Flickr-bilder (särskilt med geotaggar) ger en bra bild av var du rör dig, via dina köpvanor kan man bygga rätt bra modeller av din livsföring och dina googlesökningar ger en finfin inblick i vad du tänker på. Kombinera det intelligent och man kan få veta rejält ”privata” saker, särskilt om man utnyttjar effektiv databrytning.
Om användning av information på nätet enbart gick att använda till de syften vår medvetna publikation syftar till så skulle vi inte ha några problem med vare sig Facebook eller FRA. Internet skulle också vara mycket mindre användbart. Men det blir allt lättare att genomföra avancerade sökningar som utnyttjar datas ”inferentiella promiskuitet” (underbar term :-), vilket gör att även frivilligt givna Facebookdata blir användbara för andras puzzlande.
Det vi ska vara mer rädda för än FRA är faktiskt när chefen lätt kan googla oss (och mäta hur många bloggkomentarer vi skriver under arbetstid). FRA kan förmodligen hållas under en demokratisk kontroll. Facebook eller Google kan använda sin information på betydligt friare sätt som också är svårare att reglera och genomlysa. Men alla individuella data-mashups är omöjliga att reagera på annat än i efterhand, hur farliga eller nyttiga de än är. Jag tror totalsumman är positiv, men vi kommer att få en hel del obehagliga nya möjligheter (allt från datorstödd mobbing till storskalig automatiserad identitetsstöld till programpaket för att låta föräldrar märka om deras barn uppvisar felaktiga åsikter eller preferenser).
Ett våldsmonopol är egentligen ett tvångsmonopol: bara staten har rätt att placera oss i situationer där vi inte har några acceptabla handlingsmöjligheter annat än de (för staten) önskvärda. Alla de hinder som resten av samhället ställer upp (låsta system, fysiska barriärer, sociala sanktioner mot dåligt beteende etc) anses milda nog att inte allvarligt blockera vår frihet – de framtvingar inte ett enda givet handlingsmönster, och kan såklart skydda andras friheter. Samtidigt kan vissa av dessa hinder anses vara såpass riskabla att man vill lagstifta om dem – det anses ju vara en positiv rättighet att ha tillgång till samhällsinformation, man får inte avhysa hyresgäster hur som helst och professioner/myndigheter som kan agera gatekeepers regleras så att de inte utnyttjar sin position godtyckligt.
Det intressanta är om ny telecomteknik skapar situationer där den påverkar vår handlingsfrihet kraftigt utan att kunna regleras väl. Det finns en kostnad att inte delta i mainstream-medierna, vilken innebär att man inte bara går miste om de nya möjligheter de ger utan också får problem med tidigare handlingsmöjligheter (jag är inte med på Facebook, men utsätts inte bara för en rejäl social press att gå med utan finner också att olika diskussioner som jag deltar i flyttas in i detta slutna system). Regleringar fungerar när det som regleras är relativt oföränderligt i funktion och form och därmed stämmer med regleringens intentioner. Men modern social teknik är flytande, och därmed blir regleringar lätt abstraktioner utan praktisk innebörd. Typexemplet är förstås privacy.
Det är klurigt att använda ett tvångsmonopol för att öka handlingsfriheten, särskilt när det handlar om att avväga en mängd av möjligheter och kostnader mot en annan mängd möjligheter och kostnader.
Jag äger ingen mobiltelefon, har aldrig ägt en. Tycker det är jätteskönt att jag aldrig skaffat mig det beroendet med datalagringen i åtanke. Å vad gäller min fasta, jag har en sån där gammal med riktig lur och nummerskiva.