Alexander tar upp Apolloprojektet, månfärderna och rymden i veckans skifte. Det är intressant då jag skrev om jubileet i Svenska Dagbladet. På 60-talet var det fråga om prestige och militär närvaro i rymden (som alltid varit en mycket stor användning).
Alexander tar fram ett skäl till rymdfart; en biljett bort från domedagen. Rymden som försäkring vid en stor katastrof har länge diskuterats, fast det är ett lite tråkigt skäl att ge sig ut i världsrymden. Det är också svårt att exakt beräkna vilka alternativkostnader rymdfarten då skulle behöva ta hänsyn till. Vad är kostnaden för ett kollision med en komet?
Klagomålen brukar då komma från vänster att pengarna borde gå till vård, skola, omsorg- från höger är klagomålet att rymden kostar för mycket skattepengar.
Där brukar NASA, ESA och Rymdstyrelsen svara med att rymdfarten utvecklar innovationer. Det stämmer på många områden, men inte alla, mycket utvecklades tidigare och frågan är åter vad alternativkostnaden för innovationen blir? Det är dyra framsteg.
Det behövs kanske inte så mycket ny teknik, det viktigaste är att tänka på infrastrukturen. Kostnaden ligger i att få upp saker i omloppsbana.
Wernher von Braun planerade tidigt för en permanent bas på månen och omkring 1983 skulle det finnas en bas på planeten Mars. Det var från den marsexpeditionen som rymdskytteln fick sitt ursprung, fast inte som en allt-i-allo farkost utan som just en skyttel.
Rymdturismen är ett steg framåt, här utvecklas tekniken i en mer hållbar takt. Frågan är hur rymdens busslinjer, hur dess Ryan Air skall utvecklas?
Kan mindre projekt som mångruvan med Niklas Järvstråt och månhuset med Mikael Genberg hjälpa till?