Ute på utflykt. Foto av jesusdq.

Nicklas Lundblad står för veckans skifte i en tillbakablick till en Wired-artikel från mars 1994. Artikelns titel: ”The Economy of Ideas”.

Artikelförfattaren skriver att grundläggande spelregler för samhället ändras ”as information enters cyberspace, the native home of Mind”. Det där med internet som en förlängning av vårt medvetande har poppat upp på flera ställen i veckan. Fredrik Wass ställer frågan om Google gör oss dummare (Nicklas Lundblad svarar på frågan i artikeln och jag ska tillägga att jag inte håller med: ett fritt internet gör oss tvärtom smartare, åtminstone som kollektiv. Se även min gamla text om IA Turing Testet). Isobel Hadley-Kamptz skriver idag på Expressens ledarsida:

Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.

Detta som ett svar på moderaten Olah Örtengrens bloggpost om hur enkelt det var att slippa FRA: det är ju bara att sluta använda internet. Själv skrev jag i höstas att jag tror att avstängning från nätet kan komma att bli ett av lagens strängaste straff och förmodligen betraktas som så obarmhärtigt att det inte ens finns på straffskalan.

Platon skulle åtminstone ha nickat igenkännande åt den här debatten;

Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden.

Ja, det är verkligen en helt annan värld med helt andra naturlagar. Vi har ännu inte riktigt förstått de här lagarna och det blir inte enklare av att de i många fall går i rakt motsatt riktning mot de som gäller i den fysiska världen, där föremål har en massa och kräver energi för att sättas samman av begränsade resurser.

Tänk att vi ska bygga ett helt samhälle där dessa naturlagar inte gäller.

Där föremål inte har en massa.

Där det inte krävs energi för att sätta samman föremål.

Och där det finns obegränsat med resurser.

Man kan förstå att denna värld ter sig mycket underlig för de flesta.

Det talas om digitalt infödda, d.v.s. människor som är födda i det digitala samhället och aldrig upplevt något annat. Kanske är en mer korrekt benämning idévarelser. Individer som lever, andas och livnär sig på att sprida idéer.

För dessa människor är det inte själva slutprodukten i sig som är det mest värdefulla. Istället är det förmågan att omvandla, remixa, mashupa andras idéer till något bättre som uppskattas. Därför måste en upphovsrättslagstiftning för denna idévärld utgå från själva skaparna snarare än det skapade objektet. Kanske bör det därför vara ett värre brott att inte länka och ge cred till upphovsmannen än att kopiera.

Det kan komma att anses som ett misslyckande att inte få sina idéverk tillräckligt kopierade.

D.v.s. ungefär som bloggvärlden fungerar idag.

Med andra ord: eftertexten till filmen är viktigare än copyrighten. Det är ju där alla medverkanden listas – nej, länkas!

För det är såklart vad det är. Hade eftertexten uppfunnits idag hade det självklart varit en länklista.

Det är runt länken (Isobel igen!) en hållbar upphovsrättslagstiftning bör byggas. Creative Commons är ett försök i den riktningen.

Det är 15 år sedan The Economy of Ideas skrevs. Jag hoppas verkligen att vi inte om 15 år skriver ett 30-årsjubileum utan att ha rört oss längre framåt än vi gjort de senaste 15 åren.

Möjligheterna som gömmer sig i idévärlden är alldeles för stora för att tappas bort i en debatt som hör hemma i 1900-talet.

Det är dags för oss alla att bli idévarelser.