Inte, som Johanna åberopar, på grund av svikande intresse för ekonomi, utan istället med referens till flyttlass och deadlines så låter även jag ett youtube-klipp summera min åsikt:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UC31Oudc5Bg&rel=0&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&fs=1]

Förutom den ström av cynism som jag ger uttryck för genom youtube-klippet. Så vill jag komplettera med två inte helt ovanliga invändningar:

1) Vi skrev tidigare på skiften om katastrofer och de små katastrofernas roll.
För att hantera enorma katastrofer bör man inte ha alla ägg i en korg—det gäller även finansiella. Om stater kastar sig in i leken genom att garantera bort den eventuella risken, så finns det inget incitament att bruka något sunt förnuft—det är rent av oförnuftigt.
2) Europeiska stater kastar sig övervarandra för att garantera bokstavlingen oändligt höga belopp. Hur gör man det med ändliga resurser? Sedelpressar så klart! (Viss respekt åt Sverige, som faktiskt har fonderade garantier.)
Kan en finansiellkris leda till att man öppnar för privata valutor? Fler korgar åt äggen!
3) ”Fredmanite to the core”, eller inte, men jag tycker mig se chockterapi omkring mig, och då framförallt från statskramare.

Det är lätt att glömma Ludwig von Mises kloka ord från Human Action (citat ur minnet):

Nationalekonomi handlar inte om varor och tjänster; utan om människor och handlingar.

När man har kopplat loss ekonomin från människorna, i många fall för att undvika små katastrofer—så dämmer man upp riskerna tills de sköljer över oss alla.

Men guldet, bilarna, och idéerna kommer inte att försvinna den egentliga rikedomen finns kvar. Var lugna.