Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.
Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.
Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.
De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.
Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.
Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.
Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).
There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.
Pingat på Intressant.se
Jag tror inte skiftet är över till en värld utan kapitalism utan till ett ekonomiskt klimat vi inte sett sedan 70-talet.
Om Obama vinner presidentvalet har vi dessutom ett mer protektionistiskt och slutet USA där man vänder sig inåt och slickar såren. Hur agerar Kina, Ryssland m.fl. i en sådan värld? Det kan mycket väl vara så att vad vi ser hända är att den ekonomiska tyngdpunkten i världen flyttas österut på allvar.
Du lyfter en intressant fråga om vänsterns faktiska alternativ. Det är mycket fingerpekande och gnäll men få konkreta förbättringsförslag.
Vad som än händer ser jag fram emot nästa uppgångsfas. Då är vi på väg ut ur oljeberoende och friskförklarade från lånesjukan. Ska bli skönt.
Det var en svår fråga du ställde, Erik, så svaren blir inte lätta.
Jag tror inte att vi tar oss ut ur lånesjukan så lätt. TINA är en fatalistisk stämning, så vi tänker inte så mycket på vad krispaketen egentligen är avsedda att göra. De skall upprätthålla dagens status quo. Det är jag beredda att hålla med Mick Hume om, det är brandkårsutryckningar, inte en planerad politik.
Så, det kanske är dags för nästa lånekrasch år 2012? Det är tyvärr en något större möjlighet för det än vad man kan önska.
2012 kommer vi nog precis vara ute ur den här sörjan så det är nog lite tidigt för en ny lånebubbla.
Däremot kan det nog finnas förutsättningar för en innovationsdriven hajp liknande IT-bubblan men den här gången tror jag det är alternativa energikällor, kanske främst solenergi som ligger i ”farozonen” (inom citationstecken för bubblor är inte bara dåliga).
Bl.a. sådant här som kan lägga grunden för en sådan bubbla:
http://www.framtidstanken.com/2008/10/04/solenergi-vinnare-pa-raddningspaketet/
En sådan bubbla kan vara ganska välkommen. Den signalerar trots allt slutet på olje-epoken och början på en ny era av ren energi. Innovationsbubblor är trevligare än finansbubblor.
Det kan vara ett skifte från dollar som världsvaluta till euron ? Men så har man förstått att problemen är inte enbart amerikanska utan det finns även stora problem inom det europeiska finansiella systemet, lite förvånande kunde man läsa att Deutsche Bank har skulder på cirka 2000 miljarder euro och en hävstång på nära 50. DB’s skulder uppgår till 80% av Tysklands BNP, vilket gör att Bundesbank absolut inte kommer att kunna rädda denna bjässe utan hjälp, detsamma gäller för Barclays med en hävstång på 60, vars skulder uppgår till mer än 100% av englands bnp.
Finansgurun Marc Faber förslog att bankerna skulle ha insett problematiken och slopat utdelningar samt bonus i våras/somras, om de 20 största bankerna/investmentbankerna i USA hade slopat utdelningarna helt så hade de frigjort cirka 40 miljarder dollar i kapital vilket hade räckt till att generera cirka 400 miljarder i utlåning. Men det går ju inte, slopa utdelningar och bonus det vill säga.
Den här artikeln av Barry Ritholtz på the Bigpicture sammanfattar läget ganska väl, problemet med minskade kapitaltäckningskrav (SEC deregulation 2004) och ökad hävstång (equity leverage) hos de stora investmentbankerna förklaras mycket bra av den kortfilm NY Times har ställt samman. Illavarslande är att 30 till 35:1 var den leverage som Bear Sterns och Merrill hade innan de imploderade, Deutsche Bank och Barclays ligger högt över den nivån.
Länk: http://bigpicture.typepad.com/comments/2008/10/sec-deregulatio.html