utilitarism

Icke-utilitaristiska patent—existerar de?

Johannas val av patent som veckans skifte är riktigt kul. Roligt är också antalet och typen av kommentarer som det ursprungliga inlägget har genererat. 37 stycken i skrivandets stund.

En fråga som jag ställt mig och andra är: Finns det någon som är för patent från ett icke-utilitaristiskt perspektiv? Jag inser att det går att konstruera sådana perspektiv, men har de några verkliga försvarare? Det gör det, men bland dessa finns det någon som har ett raffinerat svar på hur man löser konflikten mellan äganderätten för saker utav knapphet och äganderätten för idéer?

Och om inte, så lämnas frågan till att vara ett övervägande givet dess konsekvenser, och för att resonera om patent krävs kontrafaktiska spekulationer. Vissa naturliga experiment har förekommit och Against Intellectual Monopoly av Michele Boldrin och David K. Levine tar upp ett flertal.
Deras tes är att patentskydd har varit kontraproduktivt genom historien. Evidensen de redovisar stödjer så klart även deras tes.
Om man tar språng från deras lätt anekdotiska skildring av patenthistorien, men ger patentförespråkarna rätt i att vissa branscher skulle lida, så som läkemedelsindustrin, då kvarstår ändå frågan. Vad vore värst? Patent eller inte patent?

Livslängd och livskvalité korrelerar till exempel starkare med bra kost och god motion än tillgång till mediciner. Kanske skulle fler kunna ha en materiell standard som tillät dessa saker om inte patenten låst inne viss utveckling. Kanske.

Det är lätt att göra sig löjlig över patent. Patentlagstiftningen har helt uppenbart gått över styr i somliga sammanhang. Här om dagen kunde man läsa på Slashdot om att IBM har patenterat en fjärrkontroll som auto-twittrar ens val. Förutom att det är en usel idé och oklart varför man väljer att placera logiken i fjärrkontrollen. Så är det uppenbart galet. Vad i denna idé gör att det ligger i samhällets intresse att skydda IBM:s ensamrätt till den?

Ett annat faktum som jag tycker talar starkt mot patent är de patentpooler som är mycket vanliga i många industrier. De innebär att företagen som är en del av poolen inte behöver bekymra sig över att göra intrång på andra medlemars patent. Detta betyder att man inom poolen blivit av med patentens negativa effekter på innovation. Det man också har gjort är att man har byggt höga kartellmurar mot eventuella nya aktörer. Med andra ord: patentpooler visar behovet av att göra patent void för ny innovation, samt hur patentlagstiftningen nyttjas för att skapa ”accepterade” karteller.

Personligen finner jag ägandet av idéer motbjudande och mycket kontraintuitivt. Eftersom jag kommer från mjukvaruvärlden har jag dessutom mött de verkliga avarterna av patent. Det skrevs i dagarna om hur Microsoft lobbar för ett global patent standard. Kort reflektion: Ett recept på en soppa ska passa alla smaker. Och dessutom träffa rätt på första försöket. Mer institutionell konkurrens. Inte mindre.

Veckans skifte: Apolloprogrammet — världens mest väl spenderade pengar?

Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.

Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel ”Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!

Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.

Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:

”The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”

Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:

”Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”

Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.

Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:

The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.

I den utmärkta boken ”Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.

Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.

När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att ”ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.

Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.