Den 8:e mars i år var en speciell dag för mig. Inte för att det var den internationella kvinnodagen utan för att det var första gången jag fick se en bild av mitt ännu ofödda barn (vårt första) på ultraljudsmottagningen i Solna.

Alla föräldrar för

står känslan av att för första gången se denna varelse som tidigare bara varit en idé, en dröm, plötsligt ha en kropp, armar och ben. Det känns overkligt – och fantastiskt.

Samtidigt fick vi veta (efter att ha frågat) könet på barnet. Samma fråga ställs i ultraljudsmottagningar världen över – men det är inte alltid beskedet mottags med lycka, vilket en skrämmande artikel The Economist gör oss påmind om. Titeln på artikeln ”Gendercide” – könsmassmord.

Kostnaden för ett ultraljud är så lågt som $12, det har blivit en utbredd teknologi som t.o.m. den fattigaste kan betala för. Resultatet är förödande – för de av fel kön. 1990 beräknades det att antalet flickebarn som ”försvunnit” p.g.a. ultraljudets information är över 100 miljoner. Idag är siffran förmodligen långt högre. Det har lett fram till befolkningar med osedvanligt hög andel pojkar – något som med största sannolikhet kommer att leda till konflikter och svårigheter när pojkar från 90-talet blir män.

Den här bloggen handlar om skiften – förändringar i samhället oftast drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. För det mesta innebär dessa nya möjligheter något positivt. Ibland inte. Detta får vara veckans skifte – en öppen fråga till läsare och medkrönikörer: ultraljudet är bara början på vad vi kan veta – och ändra – på våra ofödda barn. Är vi redo för den makten? Vad kommer vi i så fall att välja bort? Vilka andra exempel på ”anti-skiften” finns det?