Luften är fri! Luften är fri! Ropar en om lagar och normer medveten flicka medan hon viftar frenetiskt med armarna framför nästippen på en stackars rättslös förälder. Hon ropar och viftar i ren eufori—hon har hittat ett hål i systemet! Hon är inte den första och inte den sista, men det är lika roligt varje gång.

I Sverige har vi har vi med jämna mellanrum återkommande diskussioner om det s k ”offentliga rummet”.
Det ”offentliga rummet” utgörs inte sällan av privat ägda byggnader och andra konstruktioner och är ”offentligt” endast i den meningen att det är många som rör sig i miljön.

Å ena sidan hävdar man att reklam som visas i det ”offentliga rummet” är förkastlig. Antingen just på grund av sin natur som kapitalistisk försäljningspådrivare eller på basis av att budskapet ges på ett vis så att någon kan eventuellt känna sig kränkt. För avklätt? Bara kvinnor? Endast män? Endast gris-skära personer?
Mycket finns det att hänga upp sig på om man letar.

Å andra sidan talar man om det ”offentliga rummet” när det gäller den s k graffiti-kulturen. Konst säger vissa, andra säger förstörelse. Graffiti-målarna själva säger ofta att de har samma rätt till det igen s k ”offentliga rummet” som, den underförstått onda, reklamen.

Det ”offentliga rummet” är dock sällan särskilt offentligt och det känns för mig relativt naturligt att man inte får måla på andras saker hur som helst och om man äger något så får man förvalta det efter eget huvud—en grå eller färgglad betongvägg eller en reklampelare är upp till ägaren.

Det finns dock ett mycket stort utrymme där äganderätten inte är lika välspecificerad: Luften.

Morgondagens billboard är inte en ny upptäckt, men inte heller en väl exploaterad arena.
Idag ser man, i vart fall om man bor i Stockholm, ett flygplan cirkulera med en reklamslogan i släp sisådär en fyra-fem gånger på ett år. Dessutom möts man av glada reklamprydda luftballonger vid en handfull tillfällen, men summan av de kommunicerande flygfäna är blott en handfull.

Anledningen till att de är så få reklambudskap i skyn och än ovanligare med ”graffiti” i dessa sammanhang är kostnaden.
Ett företag från Alabama är med sin patenterade teknik dock något på spåren, de kallar dem flogos och är kanske ett första steg till att kostnadseffektivt kommunicera i ett verkligt offentligt rum.

En flogos-maskin skapar små moln-liknande saker med hjälp av ”såpa” och mallar. Förslagsvis har mallen form av en logo, därav flogos.
Så länge maskinen betingar ett betydande värde så kommer flogos vara ett roligt inslag i stadsbilden på samma sätt som luftballonger är idag, men när de blir riktigt billiga så att oseriösa företag och graffiti-flogare blir en del av ekvationen blir diskussionen om det offentliga rummet aktuell igen, men ett snäpp vassare. Tilläggas bör kanske att flogos är helt ofarliga för miljön eller som flogos.net själva uttrycker det ”Flogos are Green” och kan därmed knappast klassas som utsläpp.

Så hur var det nu med luften? Var den fri? Eller?

Flogos fångade med rörliga bilder:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-EuGxSVQBqE&hl=en]
(tips tack: Patrik)