informationsflöden

Vår sjuka framtid

Under det gångna decenniet upplevde vi ett skifte i rädslan för pandemier, sådana rädslor för sjukdomar kan ge stora förändringar av samhället och vardagslivet.

HIV/ AIDS var den första postmo

derna epidemin på 80-talet, där inte fanns en bot i den antibiotika som läkarkåren fått så stor förtröstan för. På 90-talet var Ebola den fruktade sjukdomen, men bara för att en sjukdom är smittsam behöver den inte få en omfattande epidemi.

De senaste åren har infektionssjukdomar blivit alltmer uppmärksammade. Rädslan för SARS, fågelinfluensa och svininfluensa samspelar med vår uppfattning om globaliseringen, som HIV/AIDS gjorde med uppfattningarna kring sexualiteten.

Dan Jönsson på DN Kultur tar upp experters kopplingar till läkemedelsindustrin, förändringar av begreppet pandemi. Det finns redan konspirationsteorier om att läkemedelsföretagen påverkat representanter inom det internationella sjukvårdssystemet så massvaccineringarna inleddes. Snarare så kommer vi att få kännas vid fler globala pandemier, människors internationella rörelsemönster, närheten till djur och mer avancerade varningssystem kommer att bärga för det.

WHO böjer sig för mäktiga intressen, Dan Jönsson anser att då måste vi stärka FN-systemet ännu mer. I förlängningen anar jag att Dan Jönsson vill se att WHO bedriver en forskningsverksamhet helt skild från läkemedelsföretag och förmodligen även nationella hälsovårdsmyndigheter. En sådan forskning är vad WHO alltmer ägnar sig åt, särskilt med infoveillance. Men kan inte intressenternas makt bero på just smittskyddets centralisering till ett fåtal internationella organ?

Skiftet består i att vi kommer att få lära oss att leva med olika former av globala smittor. Den nya mexikanska influensan blev inte så hemsk som förutspått, men det betyder inte att den är ofarlig för individer- precis som de gamla influensorna var. Frågan är hur vi kommer att tackla skiftet? Får vi fler överstatliga organisationer, som visat sin bräcklighet inför globala och komplexa problem. Eller får vi en ny typ av samordnade lokala initiativ, som kanske inte blir tillräckligt starka för att få genomslag?

Intressant

Ang. Pengar: Två diskretiseringar och jakten på ett lagom

Pengarnas framtid är ointressant. Vad som är intressant är vad pengarna fyller för funktion, och hur behovet för den funktionen ser ut i framtiden.

Så vad är pengarnas funktion? Vi prövar oss på en förhållandevis grovkornig beskrivning. Pengar är en diskretisering, ett sätt för oss att enas om en gemensam enhet med vilken vi kan konkretisera våra olika preferenser och ställa dem i relation till varandra. Pengar översätter mitt gillande till ditt gillande och tillbaka igen. Pengar är också en diskretisering i form av valutor och valutaområden, som avgränsar och särskiljer större trender inom avgränsade populationer från varandra och ställer dem i relation till varandra. Vi har alltså två diskretiseringar:

  • Diskretisering av relativa preferenser mellan aktörer
  • Diskretisering av populationer av handlande aktörer med preferenser

På en lokal, isolerad och helt fysisk marknad är pengar den optimala lösningen för att möjliggöra och effektivisera byteshandel i flera led och med flera aktörer. På en global marknad blir det en smula knepigare, inte minst eftersom det uppstår en relation mellan flera lokala valutor, men pengarna fyller fortfarande sin funktion. Men vad händer när Nätet sänker de trösklar som tid och rum hittills utgjort, upphäver den fysiska knappheten och därmed påverkar randvillkoren på ansenliga delar av den underliggande byteshandeln?

En diskretisering är bara god i förhållande till det system inom vilken den uppstår. Om systemvillkoren förändras är det mycket möjligt att diskretiseringen påverkas, eller till och med blir otillräcklig. I pengarnas fall blir skillnader mellan valutor en störningssignal i en internationell kommunikation där det enda viktiga är vad man har tillgång till i detta nu. Frågan är om störningen är tillräcklig för att det ska uppstå incitament att hitta en annan lösning, och vad denna lösning i sådana fall skulle vara.

Det omedelbara svaret på den frågan är att det antagligen är enklare att förbigå störningen en gång för alla genom modifikationer i mediet än att konstruera en ny valutainstans. Däremot kommer troligtvis många informationsflöden i framtiden utväxlas genom kontinuerlig flödeshandel. Samtidigt kommer pengar fortfarande spela en central roll i våra lokalglobala vardagliga liv, helt enkelt därför att deras funktion där är mer eller mindre ostörd. Den första diskretiseringen tycks alltså mer eller mindre oberörd.

Men det betyder inte att ingenting har förändrats.

Ett globaliserat informationssamhälle öppnar upp för att ifrågasätta den andra diskretiseringen, implementeringen av valutaområden. Det är intuitivt uppenbart att valutaområden inte motsvarar någon explicit avgränsning i preferenser och värderingar inom populationerna som bevistar dem. Valutaområden har historiskt närmast förknippats med nationalstater, men så måste det inte nödvändigtvis fortsätta vara (Och upphör den kopplingen följer en rad fundamentala förändringar av politiska styrmedel och det politiska maktlandskapet).

Med en kontinuerlig och omedelbar global kommunikation och möjligheten att transportera varor och tjänster friktionsfritt (mer friktionsfritt än någonsin förut i varje fall) över hela världen blir det möjligt – och intressant – att fråga sig vad den optimala storleken för ett valutaområde egentligen är. I Sverige har vi hetskt debatterat Eurons och Kronans vara och icke vara, men varför skulle vi inskränka oss till enbart dessa två storlekar på områden?

I den ena extremänden har vi den globala, eller intergalaktiska, valutan. Den lösningen är troligen varken särskilt effektiv eller åtråvärd, men den skulle onekligen öppna upp för en ny och rätt bisarr tolkning av Marx planekonomi.

I den andra änden har vi privata valutor. den troligaste konsekvensen av privata valutor vore en migränpandemi orsakad av att varje individ talar sitt eget, eller en liten skaras, ekonomiska språk men inte intuitivt eller enkelt kan förstå andra. Privata valutor skulle bättre avspegla en individs eller liten grupps värdering av sin omgivning, men så mycket mer än så skulle de nog inte åstadkomma i förbättringsväg.

Den optimala storleken på ett valutaområde kan alltså antas ligga någonstans mellan dessa två extremer, men var? Och måste ett valutaområde vara geografiskt sammanhängande?