Igår var jag på akademisammankomst vid Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Sammankomsten ordnades av IVAs studentråd, som hade valt temat ”Samverkan mellan studenter och näringslivet” för kvällen. Vi fick lyssna till företagsledare som talade sig varma om att lyfta in studenter i verksamheten och universitetslektor Sten Ekman från Mälardalens Högskola som pratade om hur tidigt studenter bör engageras och hur överskattade de abstrakta vetenskaperna är utan tillämpning.

På det hela taget var det ingenting som var direkt fel med de uppfattningar som förmedlades under kvällen, däremot kändes det hela väldigt förvirrat och framtiden lyste med sin frånvaro. Ekman belyste en viktg fråga när han utmanade den klassiska salundervisningen i matematik till fördel för ett integrerat lärande, men detta lämnades därhän som en radikal och ensam tanke mer än en egen fråga.

För det första tror jag att man ska skilja på samverkan mellan studenter och näringsliv, samt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Det förra ordnas redan idag genom ett flertal studentorganisationer som arbetar med att skapa kontaktytor där företag kan informera om sin verksamhet och vilak karriärsmöjligheter de erbjuder. Det senare är en fråga om att integrera skarpa problemformuleringar i undervisningen och förankra den abstrakta kunskapen. Ur detta perspektiv var det en besvikelse att upptäcka att ingen av IVA-representanterna hade behagat belysa CDIO-projektet som arbetar internationellt med just dessa frågor. eftersom jag har arbetat både med CDIO och med den studentgrupps om arrangerar näringslivskontakt för Teknisk fysik på KTH är båda dessa problem välbekanta och i min vitt åtskiljda.

Vidare bör man skilja på direkt och indirekt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Projekt och gästföreläsningar är direkta former av samverkan, medan interna projekt och problemlösningsuppgifter hämtade från interaktion med externa beställare är betydligt mer indirekta.

Sist men inte minst berördes inte ens begreppet ingenjör och dess innebörd, vilket under den följande middagen visade sig innebära att man mellan åtminstone två generationer talat om vitt skilda karakteristika.

Vid sidan om dessa kategoriseringsfrågor, som förvisso delvis tog själen ur kvällen, var det väldigt ledsamt att inte höra ens en ansats till ett framtidsperspektiv på de här frågorna. Utöver återinförandet av gymnasieingenjören och utbildningsomstruktureringar återstår ändå frågan om vilka ämnen olika yrkesgrupper behöver utbildning inom, samt hur denna utbildning bäst bedrivs. Utbildningsplaner, ämnesval och förhållningssätt till kunskap tycks enligt många vara tidlösa konstanter, något som både begränsar och skadar debatten om framtidens utbildning.

Med stor sannolikhet står vi inför ett stort skifte i utbildningsmarknaden, men alltför många tycks stå med ryggen mot själva skådespelet.