Richard Stallman, grundare av Free Software Fondation (FSF), var och föreläste vid KTH i början av veckan, en välbesökt och tankeväckande föreläsning om free software, historiskt och i framtiden. Stallman är en stark förespråkare för free software, inte open source eftersom detta i hans mening är ett sätt att undgå de etiska och politiska frågorna förknippade med mjukvaruutveckling och informationssamhället. I diskursen får stora multinationella företag och ingripande stater ta hårda verbala smällar, och Stallman återkommer till den konfrontation som står mellan den fria och den privatägda, patentskyddade programvaran. Men vad är det för framtid Stallman visionerar om, och hur ser den framtid han fruktar ut?

Stallman, tillsammans med författare som Yochai Benkler och Lawrence Lessig reflekterar över en utveckling av informationssamhället i vilket individbaserade produkter blir allt viktigare. Dels har detta tagit sig uttryck i en allt mer personifierad produktkedja, så som den beskrivs i Chris Anderssons The Long Tail, i vilken individen som produktbeställare lyfts fram på en marknad där produktpersonifiering blir allt enklare. I den andra änden av spektrat står det som Lessig kallar Creative Commons, individbaserad utveckling som ett led i produktifieringsfasen. Ett tydligt exempel på creative commons är den sprudlande verksamheten på flertalet forum på Internet, inte minst på Youtube och bland en del applikationsutvecklare inom Facebooksfären. Stallman förespråkar creative commons som katalysatorn för hela mjukvarumarknaden, så till den grad att han tillochmed nämner att han vill förbjuda stora företag av den typ som idag dominerar mjukvarumarknaden.

Stallman vill att all mjukvara ska vara fri mjukvara, vilket innebär att källkoden finns tillgänglig för envar, som själv kan modifiera den och skicka den vidare. Redan i detta påstående ryms en klyvning mellan två klassiska ideologier, socialismen och liberalismen. I socialistisk anda förmår ju faktiskt informationssamhället att göra samma information tillgänglig för alla (som har en dator), emedan gränsen mot liberalismen dras när man vill förbjuda ett företag från att hemlighålla sin källkod. En liberal hållning, vore att som lagstiftare inte skydda vare sig de stora företagen som vill hemlighålla sin källkod, eller de spridda utvecklare som av intresse eller som näringsidkare livnär sig på att utveckla och modifiera mjukvara. Om ett företag vill hemlighålla sin källkod, och om konsumenterna fortfarande efterfrågar produkten (som vi antar inte genom dolda features bryter mot någon annan explicit lag) så kommer den att överleva på marknaden.

Det är tydligt att den ideologiska miljön ser något annorlunda sett ur informationssamhällets perspektiv, när tillgångar i form av information i teorin är oändligt förnyelsebara genom otaliga kopior. Den socialistiska hållningen synes i många avseeenden mer lockande och lovande under dessa premisser än vad den kanske gör i verkligheten, men vad vi glömmer då är vår rätt att själva välja hur vi presenterar information. Det som utmärker en liberal informationspolicy i denna fråga torde vara att värna en marknad som är ständigt öppen för Schumpeters kreativa förstörelse och dess dynamik. I ett utbrett informationssamhälle där information produceras delas och skickas mellan individer uppstår ständigt nya metoder, strukturer och, icke att förglömma, ny information. Utvecklingen och spridningen av det nya bör skyddas, och just därför bör marknaden och inte lagstiftaren avgöra vilka produkter och strukturer som är önskvärda idag, imorgon och dagen efter det.

Vi ser produktion och efterfrågan bli allt mer decentraliserad och specificerad, kan vi då inte förvänta oss att marknaden på egen hand upprättar standarder, licenser och förhållningssätt i takt med denna marknadsindividualisering? Det finns redan flera oberoende kvalitetsgranskare världen över, och på sätt och vis sällar sig Free Software Foundation till dessa med sin free software-licens, vilket är ett frivilligt avtal med utvecklare och skapare om hur deras mjukvara sprids.

Den stora frågan, oavsett ideologisk bas, är förstås förhållningssättet till intellektuell upphovsrätt och kopieringsskydd. Dessa bestämmelser har hittills förtjänat sitt existensberättigande genom att förankra informationssamhället i det analoga samhället och se till att de två är så lika som möjligt. Frågan är om inte informationssamhällets kärna och egentliga värde är just att det inte är en förlängning av det analoga samhället, utan någonting nytt, och hur vi i sådana fall ska ställa oss till detta. Stallman förespråkar en hållning som behandlar informationssamhället som något nytt, men dessvärre något nytt som måste regleras kanske just för att separera det från det analoga samhället. Med större frihet i båda världarna kan vi istället hoppas på konstruktiv växelverkan.