Detta är mer av en lös tanke än en skiftesspaning men jag har ett tag funderat på om inte bruttonationalprodukten (BNP) börjar bli mer eller mindre meningslöst som mått på välstånd. Andreas Cervenka skriver:
”Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent.”
Blir det inte en självblåsande ballong när pengar driver BNP-tillväxten? Vad hade BNP varit om inte lånetillväxten varit så sanslöst hög? Någon som kan förklara sambandet mellan lånetillväxt och BNP får gärna reda ut begreppen.
Samtidigt har vi tveklöst fått det bättre sedan 1964. Möjligheterna är långt större att resa, handla med andra länder, ta till sig kultur, utbilda sig osv. samtidigt som vi lever längre och är friskare.
Det finns en *möjlighetstillväxt* (BNM) som är frikopplad från den ekonomiska tillväxten och snarare driven av den tekniska (och kulturella) utvecklingen än något annat. Svårare att mäta, men definitivt greppbar.
Som sagt, detta är bara en tanke, men det vore intressant att höra läsarnas och övriga skiftesskribenternas reaktioner på tanken.
Uppdaterat: en bra artikel som ställer frågan om hur rik man är 2016 jämfört med världens rikaste person 1916, John D Rockefeller.
Intressant begrepp du försöker lansera, BNM. Kan vara värt att fundera lite mer på.
En liten fakta-grej mest. Ja, BNP och lånetillväxt hänger ihop. Man kan konsumera även för lånade pengar, i alla fall under en begränsad period, sedan blir räntor och amorteringar på lånen så stora att man istället måste minska konsumtionen. Och då sjunker BNP istället…
Men det relevanta begreppet i den här diskussionen är ”procent av landets BNP”. Alltså ett relativt mått till hur stor den totala ekonomin är. Och tänker du hushållsekonomiskt så inser du själv att du sitter i en mycket värre sits om du har lån på 500 % av din årsinkomst, än 50%, även om din årsinkomst har dubblats de senaste åren.
Förhoppningsvis har du inte fördubblat dina utgifter, men det är ju många som gör det när an får ökade inkomster…
Läs också gärna Lars Wilderängs blogginlägg om hur Sveriges BNP-tillväxt de senaste 10 åren bara är tack vare lånade pengar.
http://cornucopia.cornubot.se/2012/06/all-svensk-bnp-okning-sedan-2001-beror.html
Intressant resonemang som kräver en refelektion dygnets sena timme till trots.
Jag vänder mig mot att möjliheter och möjlighetstillväxt skulle vara helt frikopplat från ekonomisk tillväxt och tycker snarare att dessa är starkt sammankopplade. I vilket fall som helst så bör man kunna dra slutsatsen att förmågan att kunna ta vara på möjligheter beror på ens ekonomiska resurser. Det är oftast de folk som lever i länder med störst ekonomisk tillväxt som har de största möjliheterna och teknisk och kulturell tillväxt är också större där den ekonomiska tillväxten är som störst, åtminstone vanligtvis.
När det gäller belånginsgraden behöver det per automatik inte vara illa att ha lån som är större än årsinkomsten. Alla som har hus eller bostadsrätt har säkert lån som motsvarar några 100 % av årsinkomsten. Allt beror på vad man har investerat de lånade pengarna i och hur stabil investering det är när ekonomin tar en djupdyknik. Investra i sand i Sahara är inte att rekommendera.
Albin: ja, helt frikopplat är inte ekonomisk och teknisk/kulturell tillväxt men de är inte heller samma sak och min tes är att skillnaden mellan dem ökar i takt med att tekniken ger oss fler möjligheter. Kanske bör man addera dem för att få hela bilden?
I USA är det många som går ”off the grid” dvs står för sin egen elproduktion med solkraft och vindkraft. Inom en nära framtid kommer det kanske vara möjligt att bli helt självförsörjande med såväl energi och mat till en relativt låg engångskostnad.
Så länge man inte köper en stor villa i storstaden (priserna uppumpade av lånetillväxten) kan man leva ett mycket gott liv till en låg kostnad redan idag. Addera ännu bättre kommunikationsteknik så att man kan arbeta på distans, självkörande bilar så att man kan resa långa sträckor smidigt och hemmaproducerad el och mat och dina möjligheter till ett fritt och gott liv är enorma utan att det behöver kosta dig så mycket.
Inget av detta är långt in i framtiden, så vår möjlighetstillväxt är god, trots att ekonomin kanske kraschar igen inom kort.
Men varför fokus på tillväxt överhuvudtaget? Om jag får en preferensförskjutning mot att föredra fritid istället för arbete sjunker världens BNP/BNM (nåja). Med andra ord, i förlängningen leder fokus på BNP till ett förfäktande av någon form av arbeitslinie. Osmakligt.
Detta sagt, BNP är ett av de bästa proxyn för allt gott i världen, det kan nog alla förutom existentialisterna hålla med om. Egenskapen som gör BNP till ett lämplig mått är ju dess relativt raktframma mätbarhet.
(Lite från förr: http://skiften.org/2010/04/19/mattstockarnas-mattstock-bnp-lycka-eller/)
BNP är ett keynesianskt koncept som bara mäter slutprodukten i varor och tjänster. Det förstärker den keynesianska tendensen att se konsumentefterfrågan som viktigare än kapitalinvesteringar, då utgifterna för konsumtion ofta är mer än 66 procent av BNP. Statliga utgifter infattas i BNP och kommer ju den välbekanta tanken att staten kan spendera fram tillväxt, även om staten måste låna till den.
Den svenska liberalismen har ofta avfärdat tänkare som Böhm-Baverk och Röpke på det här området. BNP ger mig känslan av 40-tal och räkna stridsvagnar vid löpande bandet. Insatsvaror är viktiga, genom räntor och produktionsteknik, vilka förändrar hur produktionsstrukturen och understryker hur viktiga förändringar är i de tidiga skedena av affärsprocessen.
Det finns numer massor av alternativa sätt att mäta ekonomin (Human Development Index, Gross National Happiness etc). Problemet är att de, egentligen som BNP självt, har en inbyggd bias för att vikta vissa saker konstruktören tycker bättre om.