”Ingen forskning för forskningens skull”, manade Sören Holmberg på Quality of Government institutets korruptionskonferens idag. ”Forskning ska vara normativ”, fortsatte han för att i nästa andetag förklara att ”om man vill rädda liv ska man ha offentlig och inte privat vård”. Allt är i sin ordning, vore det inte för att konferensen riktade sig mot media, makthavare och lekmän. Brister i det kritiska tänkandet finner vi överallt. Stryker en forskare journalistsens uppfattningar medhårs utbrister hennes media oreflekterat: ”forskning visar att …”. Men, hur stark var egentligen korrelationerna? Vad kan de egentligen säga om kausalitet? Vad hade man kontrollerat för? Var teorin för fenomenet troliggjord? Forskningspapperet som Holmberg talade om, Dying of Corruption, sammanfattar själv med följande mening:

”The finding that it is public and not private spending that has a positive effect on population health demands further investigations.”

När nationalekonomin började använda sig av matematik reserverade man sig explicit för de artificiella antaganden som krävdes. Reservationerna och kvalifikationerna blev sedermera underförstådda då den framgånsrika metodologin bred ut sig. För att vara en framgångsrik nationalekonom eller statsvetare måste man vara relevant. För att vara relevant måste man erbjuda det som efterfrågas. Politiker, media och näringslivet efterfrågar vatten till sina kvarnar eller åtminstone raka entydiga svar. Varje återintroduktion av reservationer gör forskaren mindre relevant.

Är detta den nödvändiga ordningen? Att hoppas på en kritisk mediakonsument är kanske att hoppas på förmycket, men vetenskaplig ödmjukhet skulle kunna premieras, negativa resultat skulle kunna anses lika naturliga som positiva i akademiskpublikation, och normativforskning skulle kunna skildras i ljuset av alternativa frågeställningar och med bakgrund av forskarnas övertygelser. Men hur får vi tillstånd detta och är det en sannolikt utveckling? Ämnar återkomma med vidare spekulationer.