En gammal vän vid namn Andreas Bexell skrev en så pass lång kommentar till Waldemars inlägg om televisionens död att det förtjänade en egen post. Bexell bloggar själv på bloggen Från Japan om livet som svensk i Tokyo. Här följer hans svar om televisionens död:

Låt mig låna det här utrymmet för att beskriva mitt eget tv-tittande, och hur det har förändrats.

Jag har tidigare använt min TV till tre saker: jag har tillgodogjort mig nyheter och samhällsprogram, jag har konsumerat sända TV-serier och jag har använt TVn som ett sätt att konsumera material jag har på annat media, främst DVD.

För ett par år sedan började radiopodcaster fylla mitt behov av nyheter och samhällsdebatt, och jag började köpa allt mer av TV-serierna jag konsumerade på DVD istället för att passa tiderna till sändningarna. Den här utvecklingen accelererades av att jag flyttade till ett land där jag inte förstår TV-utsändningarna.

Numer har jag en laptop och en mobiltelefon med relativt stor skärm. Jag ser regelbundet på TV-serier och film, och lyssnar mer på podcasts än någonsin. Inte sällan saknar jag en något större monitor. En TV är ett sätt att få tillgång till en sådan, och dessutom en som lämpar sig väldigt bra för att se på film på.

Jag har svårt att tro att jag kommer att återgå till att konsumera TV som jag tidigare gjort och ser fram emot att skaffa någon form av teknisk lösning som erbjuder mig möjligheten att ladda ner TV-serier. Huruvida det är gratis med reklam eller kostar utan kommer inte att spela mig särskilt stor roll, så länge utbudet är stort nog att tilltala mig, men det kommer att vara viktigt för mig att få materialet i ett rimligt och ”framtidssäkert” format om jag förväntas betala för det.

Så, för att mot denna bakgrund svara på Waldemar Ingdahls frågor:

Jag kommer att titta mestadels på filmer och på TV-serier, precis som jag gör nu. Dels ser jag fram emot nyproducerat av den höga kvalitet vi numera lärt oss förvänta (Dexter, Battlestar Galactica), och dels emot klassiker jag var för ung för att se när de gick (gamla Dr Who, American Gothic). Jag tror att båda dessa komponenter – det nya och det gamla – är nödvändiga för att en tjänst ska bli framgångsrik.

Jag har mycket svårt att tänka mig att jag kommer att jag kommer att bry mig om ”kanaler”. Jag tror att mina barn kommer att tänka på TVns kanaler som vi tänker på en KVMs kanaler, och att de inte kommer att veta vad en TV- eller radiokanal var. Jag undrar om de kommer att veta vad en radio var.

Jag kan, som jag skrev ovan, tänka mig att betala för det jag vill se, men jag vill betala ett rimligt pris och få ett rimligt format på det jag köper. Jag vill inte bli av med min samling för att jag byter teknik.

Jag förutspår en renässans för radiomediet – och då menar jag naturligtvis inte distrubutionen, utan formen. Det är betydligt mer portabelt än TV och tillåter oss i betydligt större utsträckning, än TVn, att göra andra saker medan vi konsumerar. Jag tror alltså att TVn kommer att vara en skärm på vilken vi visar mer och mindre intelligent underhållning. När vi vill ha nyheter och debatt kommer vi att vända oss mot podcaster och skrivna nyheter på nätet och på papper eller pappersersättningsmedel om så erbjuds.

De mest framgångsrika nyhets- och samhällspodcasterna, tror jag, kommer att produceras av statligt finansierade public-service-bolag. Jag tror att vi kommer att ha sett ett antal stora drakars undergång, och jag tror att vi kommer att ha en livfull och hätsk debatt om huruvida vi kan lita på statlig media och om inte konkurrensen från privata nyhetsförmedlare egentligen var nödvändig. Några av dessa kommer att ha överlevt genom att finansiera sin nyhetsverksamhet med annat, och dessa kommer att kräva statligt stöd, och det är kring detta stöd som debatten kommer att bli hård och komplicerad.

Det är mina lågoddsare.