F.d. ordföranden i Pressfotografernas klubb, Pawel Flato, tvingades avgå efter att ha sagt att det kan vara OK att ”klona bort” (d.v.s. radera från en bild) t.ex. en servett i ett porträttfoto. I de bilder Simon Winter skrev om var mig veterligen inget borttaget eller tillagt från ursprungsfoton. Den enda information som var ”manipulerad” var färgernas kontrast.
Ändå förändras bilden tillräckligt mycket från verkligheten för att debatten om äkthet ska tända sin gnista (en svartvit bild skulle förunderligt nog inte väckt samma reaktioner). Det äkta är vår tids heliga graal. Vi jagar detta tillstånd som om det vore guldet vid regnbågens ände.
Det finns (minst) två dimensioner av äkta. Den ena är vad Photoshopdebatten handlar om: det äkta som det objektivt sanna, det verklighetstrogna. Den andra är äktheten i en skapandes människas röst.

Vi reagerar starkt mot sådant som upplevs som konstruerat, vare sig det är Idol-vinnare eller snabbmat, men vi kan förlåta en artists tummande på sanningen om det hon gör känns äkta. Faktum är att vi vill bli lurade av en god historia, en vacker bild, en hjärtskärande sång.
Därför kan de båda dimensionerna av äkta inte existera i samma verk samtidigt, vilket Pawel Flato fick erfara. Du måste välja: är du en konstnär eller en objektiv avbildare. Aldrig kan du vara båda.

I en tid då vi överöses av intryck och bilder uppskattar vi de goda berättelserna: konstnären vinner över avbildaren. Detta behöver inte betyda sanningens död. Ju fler röster vi får ta del av, desto större blir möjligheten att skapa oss en egen bild.
Dessutom finns ytterligare en invändning mot den så hyllade objektiva avbildaren: ingen bild skapad av en människa är helt befriad från konstnärlig äkthet. Bara genom att välja bildvinkel har fotografen gjort ett val.

Vi människor är konstnärer vare sig vi vill det eller ej.

Så låt sanningen dö.

Det är nämligen bästa sättet att hålla den levande.