När det gäller perfektion respektive disperfektion så är det som Johanna antyder att det går mode i var fokuset ligger. Är glaset halvperfekt eller halvt ofullkomligt?

Ett exempel är hur vetenskap inför Kuhnska skiften ofta framstår som en ordnad verkstad där enbart några få pusselbitar skall falla på plats, och ”plötsligt” inser den samlade forskarkåren att man byggt på fel pussel, eller åtminstone inte uppfattat att motivet var fan så mycket större än den lilla delmängd om 100 000 bitar de hitintills vridit och vänt på.

I ett lätt idealiserat Viktorianskt samhälle där prydheten är dominerande och kyskhetsbälten är vardagsmat verkar de välbesökta horhusen med såväl manliga som kvinnliga prostituerade som en anomali till något ”perfekt”. I dag är sex före ett högst eventuellt äktenskap vardagsmat, med den tidigare standarden på perfektion, så är disperfektionen idag nära på total.
Disperfektionen närmar sig dock en ny ordning där man får ha vaniljsex med vem man vill, så länge man älskar varandra, och gör det privat.
Ett nytt ”perfekt” för en ny generation. Avviker man från vanilj-smaken, vill betala för sig, eller är exhibitionist utgör man en ny anomali, som vem vet, en dag kanske delvis kommer att normaliseras.

Jag började läsa James Gleicks ”Chaos: Making a New science” (1988) där kaosteorin beskrivs som ett paradigmskifte för vetenskaperna. Nog kan man så här 30 år senare ifrågasätta den befarade omfattningen av dess betydelse, men i detta fall kanske teorin kan lära oss någonting.
Kanske rent av har det vi känner som ordning, det vill säga det vi kan begreppsliggöra, rest sig ur ett äkta kaos, likt den röda fläcken på Jupiter rest sig ur det kaotiska ”Juptier-vädret”.
Jag är dock inte införstådd nog för att förklara exakt hur, men huvudspåret i min tes är att den upplevda perfektionen beror på vilket mätinstrument vi förfogar över — eller mer precis: vid vilken skala vi studerar något på.

En civilisation som tror att all världens klokskap ryms i en bok, tror på en perfekt värld, där anomalier betraktas som pussel som skall återföras på skriften.
När antalet anomalier blir mycket stort kommer kanske paradigmskiftet inrullandes. I tiden för skiften när man tappar en tro på nära-nog perfektion ligger det nära att få en känsla av att ens kunskap är hopplöst ofullständig.

Den upplevda förståelsen av världen kan liknas vid en fraktal. Vid en skala kan en fraktal upplevas ordnad, uppenbart symmetrisk, för att inte säga: perfekt. I en annan skala verkar varje linje trots överliggande självsymmetri löpa en helt egen väg, helt asymmetriskt, disperfektion.

När Bigbrother-deltagare jufsar på bästa sändningstid, när det öppet twittras om vad man skall äta, var man är och hur man mår, då kan vi mycket väl vara inne i skiften av vad som skall komma att ses som det mest ”perfekta”. Skiftet till trots tror jag att vårt publika beteende även i fortsättningen nästan uteslutande kommer handla om signalering.
Vi vill signalera att vi är perfekta – vad det än betyder för just oss i det specifika tillfället.

VARNING: Jag ber om ursäkt, men nu flummar jag ur.
Min epistemologiska övertygelse är att i någon mening är $latex A = A$. Det finns något som är perfekt och exakt kunskap, som till exempel inom de system vi själva (kanske) har konstruerat: logiken och matematiken. Detta sagt så är vårt förfinade av kunskap om det system vi kallar verkligheten kanske blott en epistemologisk resa djupare i en förståelsens fraktal.

Resan bör således vara oändlig och botten onåbart, men för varje steg djupare ner i fraktalen vet vi de facto mer om det vi betraktar, även om känslan av den oupptäckta disperfektion gör att vi upplever förrvirring. En parametisering av ”fraktalen” vore perfekt kunskap om verkligheten, men också en ”öververklig” förståelse av verkligheten. Och då återstår det att förstå det ”öververkliga”…