Stefan Görling ställer i sitt gästinlägg en intressant fråga: har världen blivit trassligare?

”Trassel” är ett intressant ordval. Att något är trassligt brukar betyda att det för tillfället saknar struktur, men att ordningen snart ska vara återställd. Jämför detta med andra populära metaforer i vår tid, som de heta molnen, brussamhället eller kusinen nätverkssamhället.

Molnet må vara svårfångat och flyktigt men molnen finns alltid där. Om ett försvinner dyker snart ett annat upp. Brus är en egenskap hos information och ett nätverk är en struktur. Trassel, däremot, är något temporärt. Något som bara behöver lite upptrassling för att återfå ordningen. Att någon ska ta sig tiden att nysta upp och lägga rätt.

Hur beständigt är då detta trassel som Görling ser i sin omvärld? Är det enda som behövs att någon ska komma in och nysta upp trasslet för att det ska försvinna?

Eller har vårt globala och upp- och sammankopplade samhälle nått en komplexitetsnivå och utvecklingshastighet som överstiger den mänskliga hjärnans förmåga att nysta upp och förstå?

Är vi från och med nu fast i trasslet?

Onekligen en intressant fråga.

Min bakgrund som mjukvaruutvecklare får mig att tänka på programmeringens utveckling. Att programmera större mjukvarusystem är nämligen inget annat än just kontroll av komplexitet. Bra programmerare tyglar komplexiteten likt en bra ryttare kan tygla en vild hingst.

Till skillnad fråd ridning är programmering nämligen förrädiskt enkelt för nybörjaren. Man skriver en rad kod. Den är enkel att förstå. Sedan skriver man en rad till. Den är också enkel att förstå.

Så håller man på tills man kanske har miljontals rader källkod. Någonstans på vägen upphör det att vara enkelt att förstå. Komplexiteten blir snabbt för stor för en stackars programmerarhjärna.

Trots detta utvecklas och frodas mjukvaruindustrin som aldrig förr. Man är förvisso notoriskt dåliga på att leverera i tid men som nätets kreativitet visar går komplexiteten att tygla (jag var inne på ett liknande resonemang i posten om plattformar och Moores lag).

Det finns även en självreglerande effekt som blir tydlig i tider av disruptiv förändring. Så länge innovationen på en marknad sker i små och kontrollerade steg kan en stor och kompelx mjukvara ha skalfördelar jämfört med en mindre. Men så fort ett skifte sker och innovationen tar en oväntad vändning (vilket skett vid ett flertal tillfällen i mjukvarubranschens historia – internet är i sig ett bra exempel) så blir den stora och komplexa mjukvaran för långsam att ställa om. (Se exempelvis hur Microsoft kämpar med sitt Office-paket för att anpassa det till internet när de har online-baserade verktyg som Google Docs eller Zoho flåsande i nacken.)

Den kan nog rent av upplevas som trasslig av de som försöker skriva om den.

Jag misstänker att just detta är orsaken till Görlings trassel. Stora delar av samhällskoden måste skrivas om. Den tillverkades i en annan tid.

Lättrörlig vs storskalig utvecklingsprocess. Foto av Hiddenloop.

Kanske är det dags för juridiken att ta intryck av samma agila, lättrörliga utvecklingsmodeller som de flesta internettjänster är byggda med? En lagbok som alla kan förstå, med kraftigt reducerad komplexitet – 30 sidor max. Nej, 10! Ett agile manifesto för en modern juridik: det vore ett välkommet skifte!