Finanskrisen var, är, många saker. För ekonomen, juristen och statsvetaren är den en anomali, en svart svan som badar i sin egen självklarhet så här i efterhand. För många är krisen, liksom ordet så föga ödmjukt föreslår, en disruption från någonting, en destruktiv process som resulterar i ett sämre tillstånd. Detta är dock i regel bara halva sanningen. Med varje kris följer förståelsen för en diskrepans mellan vår omgivning och vår uppfattning av den.
Finanskrisen har framförallt förändrat mitt perspektiv i ett avseende, och resultatet är en väsentlig och mycket spännande fråga som jag ännu inte känner mig mogen att försöka besvara: Är risk världens nya centrala naturrresurs? Har risk utvecklats från att vara en sekundär och oundviklig bieffekt som hanteras av specialister till att vara en integrerad, distinkt, kvantifierbar och central resurs som hanteras och handlas med av alla, och vars ändlighet beror av dess omgivning? Om så vore fallet, vad skulle de långsiktiga effekterna av produktifieringen av risk vara? Är denna disruption månne bara tröskeln till en brantare inlärningskurva?
Risk har varit något man handlat med sedan försäkringarna blev acceptabla. Men risk har nyligen blivit en politisk handelsvara/resurs: alla är överrens om att risk ska minimeras, så det är politiskt kapital. Den som hittar en ny risk får ofta politiker vilka vill lösa risken som ”köpare” – de vinner i sin turn kunder hos väljarna när de handlingskraftigt ”löser” olika problem. Visst skedde detta också tidigare, men i ett allt mer riskaversivt samhälle där det är svårt att sälja sig som politiker på ideologiska grunder blir pragmatiskt riskhanterande ett vinnande koncept.
Olyckligtvis saknas återkoppling: åtgärders faktiska effekter och kostnader är ofta osynliga för politiker och väljare. Vilket låter lite som en variant av finanskrisens fundamentala principal-agent problem. Kanske blir nästa stora krasch en krasch på den politiska marknaden, när det visar sig att åtgärder saknar täckning?