Joakim Lundblad lyfter i veckans skifte fram frågan om en artefakt kan ha makt eller smak.

Svaret bör kanske vara att artefakten i sig själva aldrig bär på egenskaper som makt eller smak.
Om man inte avser en funktionell egenskap, så som att en glass eller ett mode-magazine minsann har en smak och att ett vapen de facto kan ge makt.
Men om mode-magazinet eller vapnet inte uppfattas för sina funktionella egenskaper hos betraktaren har artefakten inga sådana egenskaper. Tänk: Pennkniv.
Det är istället artefakten betraktad i ett givet sammanhang och relativt betraktaren som den kan betingas med en identitetsbyggande egenskap, som i sin tur kan ge artefakten både makt och smak.

Ibland byts sammanhangen ut fort. En medial storm i ett vatten glass angående klimatförändringar gjorde det tidigare så lyxiga flaskvattnet Evian till en i många läger hatad produkt.
En vit T-shirt med Tomas Ledin kan om den uppfattas som ironisk ge cred-poäng och därmed visa på smak, men kan också om den till exempel kombineras med ett osäkert leende passera som ett artefakt som avser visa på uppriktig idol-dyrkan. I det senare fallet kommer omgivningen att anta att personen ifråga är befriad från smak och insikt i de rådande sociala normerna.

Den eventuella smaken, eller makten i artefakten är således inte enbart relativ betraktarens värderingar, utan även betraktarens uppfattning om artefaktens ägares uppsåt.

Vi kan med hjälp av artefakt försöka kommunicera att vi tillhör en elit av något slag—ett förfarande som ofta kallas snobberi.
Inte sällan handlar snobberi om dekadens, men dekadens i en Svensson-mening, det vill säga slöseri, snarare än omfamnande av ormgropar och opiater.

Och som Johan Hakelius beklagade sig i en intervju med Veckan Affärer:
”Den enda snobbismen som värderas är den omvända. Och det är den enda tråkiga snobbismen.”