Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]
Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.
Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.
Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.
En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?
En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.
Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.
De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.
Pingat på Intressant.se
Katastrofer säljer, upp till en viss skala. Det går att få folk att ta tsunamis och kärnvapen på allvar (man har sett effekterna), det går att sälja in klimatförändring och asteroidnedslag (men det tog *decennier*, ofta med bildning av starka intressegrupper som driver frågan kontinuerligt) men just nu är det nästintill omöjligt att få någon att tänka på superintelligent AI eller självreplicerande nanomaskiner som en potentiell katastrof utan att de drar på smilbanden.
Orsaken är såklart att det sistnämnda kategorin är en hittils aldrig observerad företeelse, som mest finns representerad i lågstatusmedia eller förfäktas av udda typer. Just genom sin ovanlighet och brist på liknande exempel verkar tillgänglighetsheuristiken mot den, och den blir en irrelevant kategori lämplig mest för underhållning. Detta gör i sin tur att den underrepresenteras i media och forskning, vilket sluter cirkeln. Resultatet är bristande skydd mot ”löjliga” hot idag och bristande planering för framtida hot.
Det går bra att diskutera risker med datorvirus för individuella datorer och företagets datornät, men att en Warhol-worm med medhängande botnet skulle kunna disruptera Internet fundamentalt är ju bara löjligt. Så aldeles för lite tankemöda investeras i att skydda denna vitala infrastruktur.
Nietzsche skriver i de första kapitlen av ”Den glada vetenskapen” om de artuppehållande ”onda” och ”goda” där det goda är det som direkt verkar för att uppehålla artens bestånd. Men, polemiserar Nietzsche, det onda är kanske trots allt ändamålsenligt.
”Det är de starkaste och grymmaste andrarna som hittills mest har fört mänsligheten framåt”
Det är de som väcker lusten för ”det nya, riskabla, oprövade; de har tvingat människorna att ställa åsikter mot åsikter”.
Med andra ord kan black hat hackers och andra som på andra sätt utnyttjar samhällets svagheter på mer eller mindre moraliska vis vara de som förbereder oss på att möta (och lär oss att inte förlöjliga) vad som skulle kunna komma att utgöra armageddon.
Svar till Anders:
Förvisso, men risker med en fet svans kan ha fördelen att passa dagens system. En katastrof med låg sannolikhet, men med spektakulära apokalyptiska effekter, har en god chans att kunna få mer uppmärksamhet än en i tiden utspridd katastrof med hög sannolikhet men med mer distribuerade skador. Det går att få folk panikslagna över okontrollerade angrepp från avancerad molekylär nanoteknik (grey goo), men intresseklubben antecknar för rökskador från eldning inomhus.
Debatten om partikelacceleratorn LHC under sommaren ger en fingervisning.
De feta svansarnas problem kommer egentligen av vår tids centraliserade sätt att bemöta globala risker på. Då faller vi gärna ned i hårdaretagism.
Tips på vidareläsning, läs gärna rapporten Hårdaretagismen förtär samhället
http://www.eudoxa.se/content/archives/2005/02/eudoxas_rapport_4.html
Svar till Alexander:
Kanske grey hat hackers
http://en.wikipedia.org/wiki/Grey_hat
kan göra nytta även på detta område, utan black hat hackers skador
Grå hattar i all ära, men jag tror att Nietzsche har rätt i att de som när rent ondskefulla motiv har en artsfrämjande funktion.
Ty det är just de reella skadorna som motiverar oss att lägga pengar på att vara förberedda och rustade inför kända och okända hotbilder.
I en essä om serien Watchmen (kommer i ”The philosophy of supervillains”) diskuterar jag och min medförfattare huruvida skurken verkligen är en skurk – han försöker ju rädda världen just med hjälp av att göra massiv skada som framtvingar överlevnadsfrämjande motreaktioner. Vårt argument är att han faktiskt är en skurk ändå, eftersom han av flera olika skäl varken kan minimera skadan eller förutsäga konsekvenserna. Bra resultat men fortfarande klandervärt beteende.
Det lustigaste med detta är dock att ett skäl till att vi skrev denna essä (förutom det roliga att analysera serier, såklart) är att ”proaktivt sabotage” inte alls är en orimlig strategi. Men som en kollega klagade, det är svårt att skriva om det utan att hamna på en watchlist – man kan ju lätt tolkas som att man uppmanar till terrorism eller värre. Att analysera det i termer av en känd serie är bra mycket tryggare.