För 55 år sedan påpekade Hannah Arendt att auktoriteterna hade försvunnit. Är det ett av vår tids största misstag att tro att vi har slutat tro på auktoriteter? Vi kanske tror mindre på kungen, kyrkan och adeln men dagens auktoriteter är expertisen.
I ett modernt välfärdssamhälle antas ansvarstagande människor lyssna på experter och följa deras råd. Politiker vill gärna hänvisa till oberoende rapporter, eller deras politiks faktabaserade underlag. Experternas makt kan komma rätt nära individen och individens rättigheter, vi behöver inte tala om tvångssterliseringar så mycket som att Socialstyrelsen rekommenderade 6-8 brödskivor om dagen.
Veckans skifte handlar om experten i samhället hur vi fattar beslut.
Traditionella experter har ännu stort inflytande, men ett nytt skifte verkar vara på väg?
Johan Bahlenberg och tidskriften Fokus kommer med en uppseendeväckande artikel efter de finansiella beslutsmodellernas krascher; Glöm doktorn fråga datorn. Det är smarta system som tas upp, statistiska modeller gör bättre förutsägelser än människor.
Ett alternativ till det smarta systemet verkar vara det distribuerade beslutsfattandet.
Vi kan se det i Juliagruppen, i den strukturomvandling av partierna som att dricka liberalt beskriver (kolla deras intressanta prognos av valet 2010), i den roll som intellektuell agregator som Joakim Jardenberg uppfyller, eller i Our Visby Agenda av bland annat Joakim Lundblad.
Expert brukade betyda någon som har erfarenhet, rör det sig nu mot att det inte ens är en person? Mot att en datormodell eller ett nätverk tar över beslutsfattandet?
Vilka risker och fördelar kan vi se med utvecklingen?
Mitt föredrag på Ars Electronica handlade lite om detta, eller snarare vad ”moln-intelligenser” kan och inte kan uppnå. Kan inte säga att jag har en generell slutsats, men för vissa sorters problem verkar den individuelle experten inte nödvändig. Har man tillräckligt en tillräckligt stor kunskapsbas, feedback, felkorrektion, och kanske stöd av ”superkunskap” från stora databaser så utklassar man lätt experten.
Experten har ett annat problem också: ökande kompetens har avtagande marginalnytta. Scott Armstrong argumenterar i sin fortfarande läsbara bok Long Range Forecasting att man ska hyra en billig expert, i varje fall när man ska fundera på framtiden. Ju mer expertis någon har desto bättre förutsägelser får man, men kurvan är kraftigt konvex. Skillnaden mellan Nobelpristagaren och medelexperten är mindre än mellan medelexperten och amatören – och medelexperten är mycket billigare än Nobelpristagaren. Kanske är nyttan av stor expertis större på vissa områden, men Robin Hanson har påpekat att experter kanske inte anstränger sig så mycket att producera de bästa tänkbara svaren (pdf). Om avnämarna inte kan avgöra hur bra analysen är (de är ju inte experter) och det kostar för experten att ge ett bra svar är det lätt för experten att slacka.
Kanske är lösningen ”scientific connoisseurship” – förmågan att avgöra vilken sorts uttalanden och källor man kan lita på, utan att för den skull försöka bli expert själv. Ju fler som har denna förmåga, desto mer kan man dra nytta både av de distribuerade kunskapskällorna och de specifika experterna.