Alliansen är en stasistisk samling. Vilket är lätt att deducera ur det faktum att de, så när som på arbetslinjen, är en karbon-kopia av Sveriges stasistiska urmoder, socialdemokraterna.
Med min, kanske i överkant cyniska, karbon-kopie-inställning så är det inte mycket till kris för liberalismen. Det är dock en kris för liberalerna som är tänkta att se alliansen som deras ”lag”. Här kan det sista partiet som Nicklas Lundblad diskuterade i förra veckans skifte orsaka ett tapp för alliansen p g a minskad mobilisering.
Det kan i den bästa av världar leda till att alliansen m h a fingerkänsla inser att de behöver skifta tillbaka till en mer ideologisk utgånsgspunkt för att värna om sina kärnväljare. Kanske var det detta de fick lära sig av Rove—som skall vara något av ett mobiliserings-guru? Men knappast.
Johan Norbergs soffiga uttalande till trots så tror jag att hösten 2010 kommer de flesta av oss ideologiska liberaler skruva på oss, suck djupt och sedan kryssa någon som trots allt lyckas uppfattas som en uns liberalare än de övriga. För det är ju trots allt så att pest eller kolera inte är ett val mellan två lika horribla företeelser—nu minns jag inte vilket som är värst, men har hört att man bör föredra det ena.
Och alliansen kan komma att kvarstå som the lesser evil—speciellt om man bussar Maud på kärnväljarna.
Och förändringarna uteblir. Sossarna vinner valet. Reinfeldt avgår och först nu kan någon axla manteln som inte har tagit avstånd från allt vad ideologi heter. Ursäkta mitt trötta raljerande.
Jag ger dig fullkomligt rätt i fråga om ideologins död inom de etablerade riksdagspartierna. Det är inte visioner som styr längre, det är mardrömmar. Inga mardrömmar är dock mer sanna än vad andra fantasier är, som visioner och drömmar om något bättre, men de handlingar och spekulerande beslut som baseras på farhågor om något ont skiljer sig markant från dito baserade på visioner om en bättre värld.
En knepig sak i sammanhanget spekulerande politik om något ont är dock: Hur motbevisar man en spekulation på förhand?
Hjälper det med: Jag gillar inte min granne och tror att han kanske vill mig illa, så det är bäst att jag straffar honom på förhand – för säkerhets skull.. Eller blir kopplingen för långsökt?
När hörde vi en visionär politiker sist? Idag låter det istället: Terror, terrorister, grov organisrad brottslighet, al Qaida, trafficking, våldtäckt, barnporr och pedofili, mc-gäng, global uppvärmining, flyktingströmmar, bomber, granater död och pina. Aldrig ett ord om något bättre när politiska beslut skall tas, och allt för att vi skall övertygas om att gå med på något vi aldrig annars hade gått med på.
Vad det gäller den stasiska beslutsvägen, så är det framför allt enkel skepsis. D v s en brist på beslut snarare än ett analyserande. Kompletterat med ett reagerande på saker. I fallet med din granne, om han har ett beteende som du kan reagera på så är analogin lyckad, men det är kanske värt att nämna att de inte är helt befriade från en känsla för proportion.
Det värsta är att även den flock politiker som gått till val med en relativt ideologisk agenda, sanna dynamister, och riktat sig till de idelogiskt övertygade har visat att partiets piska skrämmer mer än att svika sina ideal. Det är det verkligt läskiga. Partiväsendets 4%-spärr har byggt bort de verkligt ideologiska alternativen.