Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i ”the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är ”Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se