Vad är integritet? Från riksdagens talarstol ljuder okunskapen och arrogansen ohämmade ur Helena Rivieres (m) mun:

”En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.”

Integritet är ett begrepp delvis utan integritet. Integritet handlar om kontroll och rätten till kontrollen över den egna varelsen. Det handlar om en privat sfär. Men sfären är inte bara en begränsning i rum, utan också i tid. Det är skillnad på att filma en person i en butik under ett 10 min långt besök, och att övervaka samma person en hel dag, ovsett vart han/eller hon beger sig. Dessutom handlar det om vem som övervakar. Integritet handlar alltså delvis om intimitetsnivå, men även om varaktighet i tid och övervakaridentitet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter.

Intimitetsnivå är ett mått på vilka delar av en persons privata sfär som görs tillgängliga, och då innefattas enbart sådant tillgängliggörande som sker utan personens aktiva godkännande, agerande och/eller vetskap. Rimligtvis är individen själv ansvarig för den exponering det innebär att visa sig bland andra människor (man skulle däremot kunna fråga sig om individen har upphovsrätt till intrycket av hennes själv hos andra. Förespråkare av upphovsrättens inflytande på det imatriella borde kanske tendera till att tycka så?), och häri ligger en avvägning hos individen mellan att gömma sig, eller verka och samverka och tillåta andra att se vad hon gör. Övervägandet i sig behöver inte ens vara baserat på motsättningar, somliga tycker ju trots allt om att synas. Man ska dock minnas att det finns de som inte tycker om uppmärksamhet, eller som vill minimera den. I informationssamhället gäller samma premisser. Du väljer vad du berättar om dig själv på Facebook, och du väljer tillochmed vilka tjänster och nätverk du använder. Däremot måste den elektroniska trafiken i form av mail och privata meddelanden anses vara en del av den mer intima konversationen, liksom vad man gör på slutna tjänster, så som det elektroniska bankkontot.

Angående intimitet så kan man intutivt tänka sig att vissa saker känns intimare än andra, exempelvis sex, duschar eller allsköns annan nakenhet. Även andra saker känns intima, konversationer med nära vänner, ekonomiska ärenden med mera med mera. I somliga av dessa aktiviteter delar vi vår integritet och privata sfär med andra, men under den strikta förutsättningen att vi valt vilka de ”andra” är och att premisserna är utformade och godkända av båda parter.

I takt med att informationssamhället integrerats i det gamla samhället, har allt fler i allt högre grad fört över ansenliga delar av sina bestyr till elektronisk form. Detta är ännu en inte helt van form för oss, och det är därför kanske inte så konstigt hur frekvent det förbises att elektronisk övervakning idag innebär övervakning av allt från när du betalar räkningar till dina nätdejter, begravningsplanering, husköpande, och kanske, kanske rent av ett bootycall via webkameran.

Intimitet är inte bara en fråga för fysiska personer, utan även för organisationer. Närmast till hands ligger företag som hanterar information explicit, men även finansbranschen eller större börsnoterade bolag berörs i det att deras informationsflöden blir potentiellt transparenta för en okänd tredje aktör, inte i form av någon enstaka hacker utan av en stat.

Detta för oss in på frågan om övervakaridentitet. Spelar det någon roll vem som övervakar oss? Om så, hur och varför? Naturligtvis spelar det roll! Det finns en skillnad mellan enstaka butiksägare som använder videoövervakning för att förebygga och undvika stöld och/eller rån, och att din granne följer efter dig på dagarna med en kamera. På samma vis spalr övervakarstaten i en helt egen division. Med möjligheten att lägga kraften bakom en stat på övervakning innebär att övervakarperspektivet utgår från identiteten på den övervakade snarare än någonting annat. Den enstaka butiksägaren bryr sig inte om vem du är eller varför du är i hans butik (självklart föredrar han om du handlar), så länge du inte försöker begå ett rott mot honom. Större företag kan vilja charma dig med rabatter för att få övervaka ditt konsumtionsbeteende, men det är en annan sak. En stat å andra sidan, övervakar samhället i brottsförebyggande syfte. Vad betyder detta? Är vi oroliga att någon ska stjäla parkbänkar? Är vår övervakariver, för genom demokratins vackra formel är deras beslut vårt, baserad på ett upplevt hot mot samhället? Kan någon stjäla samhället? Råna det? Knappast. På sin höjd kan kriminalitet rikta in sig mot medlemmar i samhället. Ett sådant brott skulle kunna vara ”stalking”, och då kan man förstås tänka sig att det är bra att övervaka alla så att man kan försäkra sig om att ingen övervakar dem mot deras vilja…eller?

Övervakaridentiteten är framförallt en fråga om perspektiv, incitament och syfte. En övervakarstat utan specifika syften (för att kalla det liggande förslaget för varken specifikt eller syftesorienterat vore bara larvigt) är läskig just därför att den har en implicit makt att i efterhand komma på vad det är man egentligen övervakar. ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta” är en tom fras tills ordet ”fel” görs absolut och definieras. Vad är fel? Vem ska få avgöra det? Staten kanske?

Om överakarens identitet är en rättstat, bör då inte övervakandet relateras till en brottsmisstanke? Det känns allt annat än familjärt att ett system som rättstaten, som utvecklats för att skydda individens fri- och rättigheter, ska utgå från att alla individer är på väg att begå brott och därför måste övervakas. Den integritetspenetration övervakningen innebär kan ju inte rättfärdigas med ett brott eller en konkret brottsmisstanke eftersom någon sådan inte finns! Då är frågan vad övervakningen syftar till att uppnå, och därmed vad rättstaten syftar till att uppnå, eftersom dess verksamhet uppenbarligen utökas så fort icke motiverad övervakning integreras i dess kontinuerliga verksamhet.

Slutligen återstår tidsaspekten av övervakandet. I den tidigare nämnda enstaka butiken övervakas man utifrån en tyst överenskommelse (det ska skyltas!) så länge man vistas på någon annans egendom (Reclaim the Streets har fel, det är inte deras märesvarubutiker…). Det är ägaren till egendomen som sätter upp premissen om övervakande och samtidigt förbinder sig att upphöra i sitt övervakande när man lämnat butiken. Hur fungerar detta med en övervakarstat? Den tysta överenskommelsen tycks då utvidgas till allt som inte kan specificeras som privat fysisk, faktisk mark, samt alla signalspektrum du kan tänka dig. Kan det verkligen försvaras som en tyst överenskommelse att övervaka medborgare, eller kunna övervaka dem utan given anledning, så fort de inte gömmer sig i sin sedan åtta generationer nedärvda jordkällare?

Ska staten få övervaka kontinuerligt över sina nyvunna spektrum, eller bör det utfärdas övervakningskvoter i termer av tid? ”Du har 3 timmar kvar att övervaka för, det är dags att fylla på ditt kort”? Tiden är i detta sammanhang dels ett mått på kontinuerlig följd genom rummet, men också ett mått på penetrationsdjup i mått av intimitetsnivå. Tiden är på det viset en korrelerande faktor som beskriver utvecklingen av intimitetsnivån och övervakaridentitetens roll i rumtiden. Sammantaget kan vi se att längre övervakning per definition bli intimare (du lär dig mer om den övervakades personlighet ungefär som om ni lärde känna varandra som de bästa av vänner, jag förutom att hon/han inte vet om det förstås). På samma vis blir övervakaidentiteten viktigare vid längre övervakningssekvenser, eftersom frågan är vilka denövervakandes incitament är. När ser vi det första stalkerfallet i vilket en statligt anställd använder starka statliga övervakningsverktyg för att kunna bli intim med sitt offer? När ser vi den första vitryska mutan till en svensk statligt anställd, ämnad att vertyga denne om att ta fram bara tre, fyra namn på vitryska oppositionister och deras svenska bekantskaper som har postat textmaterial om Vitryssland från Sverige? (Vitryssland kan sitt övervakande, kanske kan de rent av ge lektioner till riksdagen i utbyte mot namn?)

Övervakningsfrågan är aktuell nu, och har varit det länge. Frågan är vems frågan är. Riksdagspartierna lutar i sitt agerande allt mer mot att övervakning är statens rätt genemot medborgarna, för deras eget bästa. Detta är en enormt intressant, om än något dimmig, tankekedja. För att stödja en sådan åsikt måste man hävda att staten, som är vald av folket, vet bättre än folket själva vad de vill och inte vill (till samma intimitetsnivå som övervakningen ifråga omfattar). Dessutom hävdar man att staten inte vill bedriva övervakning i egenintresse, utan för medborgarnas säkerhet, samtidigt som man med övervakningstekniken sätter ett laddat vapen mot tinningen på varje man, kvinna och barn i samhället. För att vända på argumentet om vilka som behöver oroa sig kan man konstatera att ”Ingen som övervakas av någon med ett samvete som motsvarar den övervakades preferenser för övervakning behöver oroa sig”. Nu känns det genast lite mindre enkelt och kanske en smula mer riskabelt, inte sant?

När riksdagen nu, med handviftningar om grönbete, integritet som karaktärsdrag, tårar, partilinjer och byråkrati, rör sig mot beslut i FRA-frågan, rör de sig också mot ett principiellt ställningstagande i frågorna:

1: Spelar integritet någon roll?

2: Vems är integriteten, och vilken rätt har andra till den?

3: Till vilken gräns är övervakning en stats rätt mot samhället och medborgarna, oavsett deras åsikt (eller vetskap)?