Det är trots allt en begränsad del av väljarbasen som följer med i den politiska debatten och en än mer begränsad som läser politiska bloggar.
Här tar pratarna, som Joakim nämnt, rollen som länk mellan de som tagit del av information och de som inte prioriterat att göra det.
Men det faktum att pratarna genom den sfäriska bloggmegafonen plötsligt har potential att nå många fler betyder tyvärr inte att fler kan tänka sig att prioritera ett förkovrande i den aktuella politiska verkligheten—de klassiska pratarna är därmed fortfarande viktigare.

Jag tror att FRA-lagen hade mött betydande motstånd även utan bloggosfären, den tredje statsmaktens oförmåga att lyfta frågan förens det nästan var försent till trots. Troligtvis inte med samma kraft, men kanske tillräckligt.
Vidare tror jag likt Johanna att bloggosfären inte kan påverka mobiliseringsfaktorn i någon kreativ riktning, men tydligen positiv destruktion. I politiken behövs det alternativ och inte bara brist på mobilisering för de dåliga alternativen.

Slutligen, om man, precis som jag, är (*host*, var) intellektuellt handikappad och inte känner sin Max Weber så kan man ta sig i genom detta nedkokade koncentrat för att få en påminnelse och/eller överblick.