De privata företagen får köpa tjänster, vilket ofta kan vara svårt. Därför finns mycket nära band mellan staten och Rymdforum Sverige.

Om vi ser till flygets historia skapades statliga flaggskeppsbolag för persontransport.

For the sake of the debate, vad sägs den här utvecklingen?

Tänk om vi skulle göra samma sak, staten förstatligar eller upphandlar medlemmar i Rymdforum Sverige som Volvo Aero Corporation, RUAG Aerospace Sweden samt Ångström Aerospace Corporation och bildar ett allmänintressebolag kring rymdfart?

Skulle det råda bot på problemet av byråkratisk statlig verksamhet, otydliga förhållanden mellan stat och näringsliv och källarentreprenörer utan möjlighet att utvecklas?

Absolut. Riskvillig mentalitet krävs, men i mycket lägre grad, och kul att se public choice göra lite nytta för en gångs skull!

Min kommentar om ändlig alternativkostnad syftade enbart på fallet med slutgiltiga katastrofer, och i det fallet så antar jag att det inte är helt galet att resonera att chansen för den typen av katastrofer är så liten att rädslan inför slutgiltiga katastrofer inte implicerar ett marknadsmisslyckande.

Diskontering av framtiden avfärdade jag som lösning på Nicks fall då jag antog att en tillräckligt hög diskonteringsfaktor skulle implicera att vi aldrig skulle anse det värt att investera tid och energi på att vara medvetna och enbart reagera instiktivt på stimuli. Ett utfall som jag avfärdade som ovärdigt liv.

En riskvillig mentalitet krävs nog även i en ickedemokrati. Villigheten att offra individer för samhällsmål finns nog där, men riskerna är också (och kanske främst) ekonomiska – hur villiga är underordnade ledare att riskera den andel av GDP:n de tilldelats? Ickedemokratier utmärks ofta av att vissa sorters misslyckande inte tolereras, vilket reducerar riskviljan på många sätt.

Notera att Nicks argument faktiskt kan ge en finit alternativkostnad, det är bara det att den är mycket stor. Tillräckligt stora kostnader och värden fungerar såklart som oändliga värden (se Nicks roliga lilla papper Pascal’s Mugging). Det som verkligen låter utilitaristen sova gott om natten är om han har en tillräckligt hög diskontering av framtiden. Men då slutar han också bry sig om rymden.

F ö: Mitt påstående om att det finns en oändlig alternativkostnad för den speciestiska utilitaristen konfronterad med en slutgiltig katastrof kan iofs hållas som falskt, givet att nyttan kan ges kardinalitet. Kanske kan detta göra den utilitaristiska speciesten lite mindre stressad över marknadsmisslyckandet?

Samtidigt demonstrerar Apolloprogrammet och dess föregångare att man faktiskt kan ta sig till rymden med riktigt gammalmodig teknik. Man kan pressa priset en del med modernare material och miniatyrisering. Men den stora prispressaren var troligen säkerheten, eller snarare bristen på sådan. Att göra en säker uppskjutning kräver ytterlig precision och kontroll av enorma tekniska system, något som lätt kan sluka vilken budget som helst utan att ge markanta ökningar av reell säkerhet. Det som fick scenariot ovan att faktiskt nå bärkraft var att folk var desperata nog att acceptera att en del uppdrag slutade i tragedi. Men det är bara möjligt om man ser behovet som pressande nog, eller har en hög tolerans för att folk (och projekt) tar risker. Kanske kräver därför ett brett rymdprogram också en kalla kriget-mentalitet.

Så den speciesistiska utilitaristen har problem. Det finns en rejäl free-riderproblematik, eftersom den verkligt dyra delen är att öppna rymden (när väl infrastrukturen finns på plats blir det mycket billigare att expandera). Och om hotet inte är konkret och överhängande kan det vara svårt att uppbåda den riskvilja som troligen behövs.

Den andra vägen ut i rymden är ett försiktigt, högteknologiskt program i stil med vad den privata rymdindustrin sysslar med. Det tar dock tid, eftersom det är avhängigt att nödvändig teknik blir billig nog för programmens mindre resurser. De inte är stora nog att driva stark teknikutveckling på de områden de behöver. I det långa loppet klarar nog ett sådant program också av att nå rymden, men det är mycket möjligt att det gör det tack vare teknologier som vi har goda skäl att se som potentiellt farliga (t.ex. billiga interkontinentala ballistiska system, avancerad nanoteknik, självreplicerande mekanismer, fungerande AI) och vi helst skulle vilja ha fler ägg-korgar innan vi tar i vida bruk.

Kort sagt, den som hittar en riktigt lockande affärsidé för rymdkolonisation, den personen kommer att hjälpa mänskligheten mer än de flesta tänkare. Jag tror inte den affärsidén existerar än, men om/när den kommer blir det ett fundamentalt skifte.