ipred-lagen

Reboot, intellektuell och fysisk egendom och äganderätt

Den fantastiska konferensen Reboot i Köpenhamn är slut. För elfte året i rad har prakticerande visionärer träffats och startat om (rebootat) sina hjärnor med nya intryck och idéer. Själv har jag varit där fyra gånger och det är alltid lika givande.

En sak som blir allt mer tydlig med konferensen, som har sitt ursprung i en grupp danska internetentusiaster, är vad Mikael Zackrisson också fångade upp: ”Det handlar ju inte om internet längre.”

Nej, frågorna om länkekonomin, open government, lättrörliga banker eller intellektuell äganderätt post-internet berör hela samhället.

Fast jag skulle vilja vända på det och säga att allt handlar om internet numera. Förstår man inte nätet så förstår man inte samhällsutvecklingen. Punkt.

På konferensen stod ett par hemmagjorda 3D-skrivare, alltså en skrivare som skriver ut föremål – exempelvis en annan skrivare som också kan skriva ut föremål. Här ser vi då ett av flera exempel på varför internettänkandet är fundamentalt för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför? Vad har några skrangliga hemmabyggen till 3D-skrivare att göra med samhällsutvecklingen?

Jo, de pekar på ett signifikant skifte över till tidseran då alla artefakter vi använder oss av är blott information och instruktioner. Den totala automatiseringen av allt vi skapar. Priset för dessa 3D-skrivare är stadigt sjunkande och deras förmågor lika stadigt ökande. Vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid kunna återskapa vilket objekt som helst genom att ladda ned dess instruktioner, tillföra rätt ämnen och trycka på en knapp.

Med Bruce Sterlings ord: ”every object is a printout”.

Låt oss då ta ett par steg tillbaka och fundera över konsekvenserna av detta. Copyright tillkom som bekant för att ge skapare av intellektuella verk äganderätt över det de skapar. Idéer har ju egenskapen att de går att ”stjäla” eller kopiera utan att upphovsmannen förlorar sin kopia. Detta till skillnad från ett fysiskt föremål. Samtidigt har idéers spridning hållits tillbaka av att de krävt en fysisk bärare i form av t.ex. en bok. (Det har såklart gått att sprida idéer även människa till människa men spridningstakten har varit begränsad och risken för mutation av idéen hög.)

Intellektuell upphovsrätt är ett försök att objektifiera idéer, alltså att ge idéer egenskaper såsom de vore fysiska objekt. Man påtvingar begränsningar på idéen med syftet att göra ägarskap av idéen enklare.

Denna påtvingade begränsning är betydligt enklare när det krävs en fysisk bärare av idéen. Så länge man kontrollerar produktionen och distributionen av den fysiska bäraren (en bok, en CD-skiva etc.) så kontrollerar man också spridningen av idéen – man ”äger” idéen (boken, filmen, musikstycket…).

När man talar om ägarskap av idéer går det alltså inte att särskilja idéen från det fysiska föremålet som krävs för att sprida idéen – om ett sådant krävs. En idé bär i sådant fall på ett stort, tungt bagage som förbinder idéen med den fysiska världen och därmed också ger idéen fysiska egenskaper.

Den uppflammade debatten om upphovsrätt beror på att, tack vare internet, allt fler idéer håller på att frikopplas från den fysiska världen. Därmed försvinner också de fysiska egenskaper idéen artificiellt försatts med.

Idéen blir fri.

Idéen blir fri

Att detta händer med musik, böcker, filmer och TV-program är uppenbart men vad de hemmabyggda 3D-skrivarna på Reboot visar är att allt fler objekt i vår vardag kommer att frikopplas från sina fysiska bärare. Inte bara musik och film utan kläder, verktyg, elektronik, bilar, hus – ja även biologiska livsformer!

Tänk på det där en riktigt lång stund för det är förmodligen ett av 2000-talets viktigaste skiften.

Titta dig omkring och betrakta objekten i din närhet, inte bara som en sammanhållen enhet utan som två distinkta delar: den fysiska manifestationen och den icke-fysiska idéen. Fundera på vad som händer när alla objekt i vår vardag frikopplar fysiken från idéen.

När alla föremål blott blir utskrifter. Alla!

Just nu befinner vi oss i brytpunkten mellan den tid då idéer och den fysiska bäraren av idéen var samma sak och den tid då detta är två skilda ting. Film och musik är bara början. Inte undra på att det uppstår konflikter. Det är verkligen två fundamentalt olika system.

Så, vill du förstå – inte bara internet – utan samhällsutvecklingen i stort så föreslår jag ett besök på Reboot 12 nästa år. Tills dess kan du titta genom arkivet av filmer av föredragen från föregående år.

Uppdaterat: så här ser 3D-skrivaren som var på Reboot ut:

Foto: Bruce Sterling.

IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant

IPRED: Beatrice Ask har en poäng

Upphovsrätten är vår tids miljöfråga, vår tids vägning mellan arbete och kapital. Det nog en fråga som kommer att vara svår att lösa på bara 10 år.

Vissa tekniska lösningar på enskilda delar av upphovsrättsfrågan finns men det är viktigt att komma ihåg att precis som Copyriot Rasmus Fleischer påpekar så gäller debatten mycket mer. Det är inte bara en fråga om distribution, det är produktionssätt som står mot produktionssätt, olika tankemönster bakom olika sätt att konsumera. En strid mellan copykonservatism, infosocialism och andra ideologier.

Ingen sida är riktigt sugen på att komma ut med sina idéer. De som förespråkar upphovsrätten har stannat kvar vid artistupprop och nu också att få fram hårdare lagar. I längden fungerar det inte, man skapar badwill och kommer i längden kosta mer än det smakar.

Problemet ligger i att rättighetsinnehavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Då behövs en djupare politisk debatt och att åter vinna förtroendet. Det är svårt, se ödets ironi att EU trots sitt datadirektiv vill vinna förtroende för sin Europrise, European privacy seal. Det finns också skillnader i hur upphovsrättsinnehavare ser på sitt innehav, de behöver få komma fram.

Kommenterat gör en en intressant diskussion om olika former av avvägningar inom direktivets ramar mellan integritet och upphovsrätt inom IPRED. Mitt svar på frågeställningarna från Nicklas Lundblad är att det är nog troligt att man tar möjligheten att enkelt överlämna till domstolarna att bygga upp rättspraxis på området. Kanske inte bästa lösningen, men lättaste.

Men ”fildelarna” (vilket då är ett för snävt namn på dem) vill inte heller ta upp debatten. Man tjänar på synen av att det nedladdningen är enhetlig och drivs av privatpersoner för då kommer inte diskussionen om alternativen fram. OK, dagens strukturer för produktion, distribution och konsumtion faller men vad kommer i dess ställe? Det är en bred koalition idag, men frågan om informationssamhället bortom dagens upphovsrätt kommer nog att splittra upp sidan mellan de som vill lätta upp upphovsrätten, de som reagerar på integritetsintrång, de som vill införa en helt annan samhällsmodell, vill bruka det kommersiellt och de som bara vill ha gratis film (inte för att dessa avvägningar är lätta). Skiftens effekter tjänar på en vital samhällsdebatt, som tar hänsyn till att det finns olika förutsättningar för olika branscher.

Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentinnehavare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Justitieminister Beatrice Ask har någonstans en poäng. Nej, det är inte att vissa skall med automatik kunna kräva pengar för sitt arbete men att omställningen kan bli väldigt omfattande på kort tid. Jag är rädd att en del politiker tänker i bailout termer för även den här marknaden, då många aktörer inte anpassat sig till förändrade strukturer och nya politiska villkor.

Fildelningsdebatten vidrör så många avgörande frågor om informationssamhället och är enorm emotionellt laddat. Se bara hur det nybildade nätverket liberati rörde upp känslorna med bara spridda kommentarer från grundaren Alexander Bard. Jag kan inte avgöra vart liberatis politik går i nuläget av det som sagts av företrädarna men det blev problematiskt redan innan man kommit ut med en konkret politik. Man fick nätokraterna emot sig av en ödets ironi, vare sig det är rätt eller fel.

Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så borde man analysera dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

Pingat på Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,