När åldrande blir en sjukdom

Förr i tiden var döden ständigt närvarande. Det var inte bara när digerdöden härjade som värst som döden var en bekant följeslagare, det är först under det senaste århundradet som vi lyckats hålla honom stången även utan schackspel.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cLVx8TrToM4&hl=sv&fs=1&]

När pensionsåldern i Sverige 1913 bestämdes till 67 år var medellivslängden i landet 58 år för kvinnor och 56 år för män. Idag är medelåldern globalt 67 år (Ghana och Senegal befinner sig idag ungefär där Sverige var 1913).

1913 hade vi ändå kommit en bra bit på vägen. Under större delen av vår historia har medellivslängden legat någonstans mellan 20 och 30 år.

När döden är så ständigt närvarande så blir den också självklar. Oundviklig.

Sättet man dör på har dock ändrats med tidens gång. Våld var vanligt förekommande och den enklaste infektion kunde vara dödlig under större delen av människans existens.

När så medellivslängden kryper uppåt samtidigt som död från våld blir allt ovanligare så börjar döden istället gå hand i hand med något annat som antas vara oundvikligt: åldrandet.

Vad är då åldrande? Åldrande är en statistisk konsekvens av att din kropp ständigt genomgår en förändringsprocess. Åldrande är ansamlandet av fel som skett i din kropp då du varit upptagen med att leva. Vart åttonde år du lever dubbleras risken att du ska dö.

Men är det en sjukdom?

Går det rent av att bota?

Frågan om vad som anses vara en sjukdom är värd uppmärksamhet för svaret är inte alls så fast och säkert som man kan förledas att tro. 1979 gjorde tidskriften British Medical Journal en undersökning där sådant som depression och högt blodtryck hamnade långt ned på listan över vad som ansågs vara sjukdomar. 2004 listades följande som icke-sjukdomar:

  1. Åldrande
  2. Arbete
  3. Uttråkning
  4. Påsar under ögonen
  5. Låga kunskaper
  6. Skallighet
  7. Fräknar
  8. Stora öron
  9. Grått eller vitt hår
  10. Fulhet

Homosexualitet ansågs för övrigt även vara en sjukdom av svenska myndigheter 1979.

Vad är det för företeelser vi inte accepterar som sjukdomar? Jag tror svaret i många fall (”arbete” i listan ovan torde vara ett undantag (eller?) och exemplet med homosexualitet visar kulturens viktiga betydelse) beror på vår egen förståelse för kroppen och sinnet. De saker vi inte begriper accepterar vi som ofrånkomliga, oundvikliga. De saker vi inte kan förändra betraktas aldrig heller som något som kan botas och därmed blir det heller ingen sjukdom.

Tyvärr leder detta till att få resurser avsätts för forskning inom viktiga områden. Jag skrev under skiftet om månlandningen att ibland kan något som kan verka omöjligt ändå befinna sig så pass nära så att rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt kan säga: nu j*klar löser vi det här problemet!

Ett exempel: Bill Gates och malaria. Den förre Microsoft-VDn har bestämt sig: Malaria ska bort. Problemet ska lösas!

Än så länge verkar åldrandets gåta ligga utanför vår räckvidd att fatta ett sådant beslut. Ett viktigt stort steg i rätt riktning är dock att erkänna åldrande som en sjukdom, något som går att bota. På samma sätt som att vi gemensamt bestämde oss för att sluta betrakta homosexualitet som något sjukligt måste vi bestämma oss för att betrakta åldrandet som lika sjukt som cancer, svininfluensa eller hjärtsvikt.

Vi kan om vi vill.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8iYpxRXlboQ&hl=sv&fs=1&]

Valfrihet ger hälsa

En sak jag är stolt över, är att ha gett ut Bart Maddens bok Fler valmöjligheter ger bättre hälsa på svenska.

Det är en bok som beskriver ett spännande skifte inom medicinen. Madden beskriver hur vi i dag kan börja att överväga risker hos läkemedel på ett mer konstruktivt sätt. Dagens mycket stela godkännandeprocesser innebär problem för läkemedel att komma ut till patienterna, vi ser dock inte det lidande det innebär att inte få tillgång läkemedel lika tydligt som när någon drabbas av att ett skadligt läkemedel godkänts.

Därför har vi i dag en stel process som innebär ”allt eller inget” modellen. Antingen får läkemedelsföretagen sitt medel godkänt, eller så är det bara att gå tillbaka till ruta ett och förlora pengar. Det ger en långt mer konservativ läkemedelsbransch än den skulle behöva vara. Jag och Bart skrev nyligen om några av fördelarna med en mer flexibel godkännandeprocess.

Vi är på väg in i en motsägelsefull situation, där de tekniska möjligheterna ökar i snabbare takt, men förmågan att implementera dem i den nuvarande sjukvården är konstant eller till och med avtagande. IT i vården och biotekniken har stora möjligheter att förbättra mångas livskvalitet, men strikt reglerade och stela sjukvårdssystem är långsamma med att ta till sig dem. Ibland beror det på att regelverket blir osäkert var innovationerna hör hemma, är till exempel vävnadsodling ett läkemedel, ett transplantat, ett verktyg eller något annat. Ibland är det regulatoriska problem (som i kritiken av pipeline ovan) eller organisatoriska som hur kedjan mellan diagnos och behandling för medicinsk 3D- visualisering, nätverkad e-hälsa och multidisciplinära läkarteam.

Några av dessa skiften beskrev jag, Anders Sandberg och Alexander Sanchez i rapporten Tekniken befriar kroppen som kan laddas ned från Health Consumer Powerhouse hemsida.

Hur vi förbereder oss för skiften gör stor skillnad. Kanske slår cyberkirurgin igenom, kanske får vi som patienter äganderätten till vår elektroniska journal, kanske blir vi fria att välja experimentella läkemedel som Bart Madden föreslår. Om skiftet har varit medvetet och har underbyggts, så antas förändringarna också bättre. Sedan spelar det förstås roll för oss som enskilda när vi får våra behandlingar. Det spelar inte så stor roll att få den botande behandlingen först om åtta år då den godkänts och implementerats, om man behöver den nu för att överleva.