Författare: Erik Starck

Veckans skifte: kroppsförbättring och idrott


Foto: tochis.

Under ett par veckors tid har vi haft ett veckans skifte här på bloggen. En av oss fem krönikörer på bloggen får varje vecka i uppgift att skriva om ett skifte som de andra sedan måste replikera på genom att ge sina tankar om skiftet.

Ett skifte är vad som inträffar när en disruptiv tidpunkt passeras. Något har blivit tillräckligt billigt, allmänt spritt eller tillräckligt snabbt för att de underliggande spelreglerna, som konstruerats i en tid innan den disruptiva tidpunkten, ska upphöra att gälla. Det kan också vara ett skifte i debattklimatet, som när en fråga som tidigare varit tabu blir accepterad.

Exemplen är många och de flesta har på senare tid haft internet som katalysator. Idag är turen åter min att skriva om ett skifte och vad passar väl då bättre i dessa OS-tider än att lyfta frågan om dopning och kroppsförbättring.

Friheten att modifiera sin kropp har vi haft tidigare som skifte. Då handlade det om transsexualitet. Den sociala barriären för denna frihet kretsar kring könsrollerna i samhället. Inom idrotten finns andra barriärer. Att dopa sig är att fuska. Man skaffar sig fördelar genom att bryta mot reglerna. Man agerar orättvist.

Men regler är faktiskt bara regler. För vad är egentligen ”rättvist” i följande:

East and North Africans who share an evolutionary history have clocked more than 60% of the best times ever run in distance races. Kenyans win 40% of international events. The Nandi district in East Africa’s Great Rift Valley, with only 500,000 people — 1/12,000 of Earth’s population — wins an unfathomable 20%, marking the greatest concentration of raw athletic talent in sports history.

Av de 500 snabbaste 100-metersloppen var år 2001 494 av loppen sprungna av en man härstammande från västra Afrika.

Min poäng är inte att klanka ned på icke-afrikanska löpare utan att peka på hur grumligt begreppet rättvisa är i idrottens värld, även utan preparat som förbättrar din prestanda. Det är svårt att undvika. En fäktare ska t.ex. helst vara mellan 190-194 centimeter lång – och vänsterhänt. Det vore rent av mer rättvist att låta alla förbättra sig efter egen förmåga så att det genetiska lotteriet spelade mindre roll. Istället borde vi eftersträva säkerhet, vilket också Waldemar Ingdahl varit inne på tidigare på bloggen (samt i Expressen).

Parallellt med utvecklingen inom dopning pågår en annan teknikdriven utveckling inom kroppsförbättring: proteser.

Oscar Pistorious är ett namn som skulle ha varit på allas läppar idag om han hade klarat kvalgränsen för 400-metersloppen. Varför? Han har inga ben. 21-åringen får försöka igen om 4 år.

Kirurgiska ingrepp kan också öka din prestanda. Golfspelaren Tiger Woods genomförde 1999 laserkirurgi i ögonen vilket gett honom övermänsklig (”better-than-perfect”) syn.

Debatten om dopning och elitidrottens gränser är viktig därför att det finns en skala av tillstånd en människokropp kan befinna sig i som går från sjuk/handikappad via frisk/”normal” över till förbättrad.

Var exakt vi väljer att dra gränserna mellan dessa tillstånd är helt upp till oss själva. Genom att låta elitidrotten äga gränsdragningen mellan normal och förbättrad överlämnar vi en viktig frihetsfråga, friheten att förändra och förbättra din kropp, i händerna på en av de mest extrema grupperna i vårt samhälle: atleter på elitnivå.

Jag tycker mig dock under detta OS ha sett en viss öppning i debatten, vilket även Waldemar belyste.

Därför vill jag lyfta fram synen på kroppsförbättring inom idrotten som veckans skifte. Jag ser fram emot de andra skiftesskribenternas syn på saken. Håller de med mig? Finns andra vinklar jag missat? Är jag helt fel ute och vill göra det fritt fram att skapa ”monstermänniskor”? Följ bloggen under veckan för att läsa Alexanders, Johannas, Joakims och Waldemars tankar om veckans skifte: kroppsförbättring och idrott.

Uppdaterat: fantastiske Usain Bolt slår världsrekordet på 200 meter – i motvind! Men så är han också härstammande från Västafrika. Detta fastslår bara tesen om att löpning på korta distanser på elitnivå är en sport för en mycket liten del av världens befolkning. De som råkar ha rätt gener. Resten är blott statister och enda chansen att göra det till en tävling för alla oavsett ursprung är att släppa kroppsförbättringen fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet ”robot”, läser jag på Wikipedia ”kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator ”på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna ”äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en ”äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Transsexualitet och transhumanism: den ultimata friheten…

…är friheten att vara vem som helst.

Alexander Funckes val av veckans skifte tillsammans med Waldemar Ingdahls svar samt inlägg om doping leder mina tankar till fotografen Robbie Coopers bok Alter Ego.

Boken innehåller porträtt av spelare i diverse onlinevärldar. Porträtten är tudelade. Det ena är från den verkliga världen, det andra från den virtuella – en bild av en spelares s.k. avatar. (Exempel här.)

När människor kan välja sitt utseende, sin persona, helt fritt blir resultatet ofta överraskande. Å ena sidan finns likriktningen där (få avatarer är tjocka eller finniga) men å andra sidan är spegelbilderna av folks identiteter precis så spretande som människors personligheter i allmänhet är. Det är en kavalkad av färger och udda utstyrslar inte helt olik vilket Pride-tåg som helst i Coopers bok.

Vad idrotten och dopingdebatten lär oss är att människans vilja att förbättra och förändra sig är närmast oändlig. Vad HBT-debatten lär oss är att kroppen och identiteten hör samman men är två skilda ting. Tillsammans med Coopers bok kan de lära oss något om vart människan är på väg i en framtid där möjligheterna att modifiera, förändra, förlänga, förstora, förminska och förbättra människokroppen är närmast oändliga.

Människans strävan mot den ultimata friheten kommer att bjuda på många överraskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Liberalismens kris är ideologiernas kris

Waldemar Ingdahl bjöd på veckans skifte i form av liberalismens kris.

Min korta kommentar och skiftesspaning är att det snarare handlar om ideologiernas kris. Politik har blivit ett taktiskt rösträknande med trianguleringar och väljargruppsundersökningar istället för vilja och hjärta. Detta gäller inte bara den ”liberala” alliansen utan alla riksdagspartier.

Förklaringen ligger delvis i precis vad Waldemar skriver: politiken är reaktiv på samhällets förändringar. Man tar inte ställning till något förrän det är tydligt vad väljarkåren anser. När en förändring når fram till politikens domäner har den redan skett, mätts och paketerats.

Politik har blivit snabbmat. Billig, lättsmält och anpassad för den bredaste massan.

Inget fel i detta, förvisso, om det hade funnits utrymme för alternativa uppstickare i form av hungriga entreprenörer och politiska förändringsagenter som kan fånga upp nya frågor och göra till sina egna.

Sådana individer saknas helt i partipolitiken. De som försökt har blivit slätstrukna och lättuggade anpassningar till den rådande plus-menyn.

Ett personvalsparti skulle kunna råda bot på den avsaknaden och bjuda på lite mer, och välbehövligt, tuggmotstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. Det Sista Partiet: Personvalsparti kan revitalisera svensk demokrati

Nicklas Lundblads gästinlägg om det sista partiet leder fram till frågan om hur ett modernt politiskt parti skulle kunna se ut. Ett parti som tilltalar den interaktiva medborgaren.

Svaret kan finnas i något man kan kalla Personvalspartiet.

Ett sådant parti är ett tabula rasa, ett tomt ark, som under en mandatperiod fylls på med innehåll genom att låta människor kandidera på en för ändamålet uppsatt hemsida.

Kandidaterna får driva sina egna agendor men en omröstning såväl som en ständigt pågående debatt fortlöper på Personvalspartiets hemsida (och såklart på resten av nätet). Någon månad innan mandatperiodens slut och före valet inför nästa mandatperiod fryses listan över kandidater och listan blir en ”vanlig” partilista som faller under de gällande reglerna för partier och val till Sveriges riksdag.

Det finns ingen partiledare, ingen partipiska och inga partiböcker man måste dyrka.

Det enda som finns är individer med en vilja att förändra. Individer som står direkt ansvariga mot sina väljare.

Säkerligen kommer koalitioner och samarbeten som påminner om partier att uppkomma. Detta bör uppmuntras. Varför? Jo, man vill undvika en situation där ett fåtal superkandidater får en oproportionerligt hög andel röster. En sådan fördelning av röster skulle kunna kritiseras för att vara odemokratisk.

Ett parti som detta skulle kunna gå att bygga med tämligen sparsamma resurser. Något säger mig att det skulle tilltala webbgenerationen betydligt mer än något nytt missnöjesparti som rafsas ihop några månader innan valet.

Tiden att börja bygga ett sådant parti är nu om det ska hinna komma på plats inför valet 2010.

Någon som är intresserad av att hjälpa till?

Uppdaterat: Henrik Alexandersson kallar det open source-politik. Gillar uttrycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. Interaktiva medborgare: Informismen och Utkvisitionen


Inkvisitionens glada gossar i form av Monty Python.

Johanna Nylanders inlägg om den interaktiva medborgaren lockar fram många tankar. Parallellen till den kvinnliga frigörelsen får mig att fundera över vad som är informationssamhällets motsvarighet till feminismen. En rörelse vars syfte är att bräcka loss tankemönster från industrialismen och föra vårt kollektiva medvetande in i 2000-talet. En rörelse med rötterna i årtalet 1999 snarare än 1968.

Ordet informism dyker upp i skallen.

En snabb googling visar att någon annan redan tänkt på ordet. Det visar sig att ingen mindre än Piratpartiets vice ordförande Christian Engström bollat med ordet som ett sätt att förklara Piratpartiets ideologi.

Hm. Två hjärnor, (ungefär) samma tanke. Kanske finns det ett litet frö där.

FRA-debatten (som inte ger sig) visar på kulturskiftet som skett. Mer än 70% av Sveriges ungdomar säger att FRA-lagen kommer att påverka deras val 2010. ”De gamla” talar om teknikneutral lagstiftning och förstår inte ens problemet.

Så, vad göra?

Hur frigör man den interaktiva medborgaren?

En informismrörelse kan te sig på många sätt. Kanske är Cory Doctorow något på spåren när han efterlyser en anti-rörelse till inkvisitionen – utkvisitionen:

In a talk with Cory Doctorow he imagined that it would need an almost missionary fervor, something like the Inquisition (which largely destroyed knowledge) in reverse, a crusade of open sharing, or as Cory dubbed it, the Outquisition.

Varken böcker eller behåar ska brännas i en sådan rörelse. Nej, tvärtom handlar det om att skapa, frigöra, kopiera och dela med sig.

Att bli politiskt interaktiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vi är internet, internet är vi

Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.

Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.

Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet.

Därför är vi internet och internet – det är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Volkswagen släpper VW 1L – extremt bränslesnål bil

Förra veckans skifte handlade om energi. Då är det värt att nämna Volkswagens konceptbil VW 1L som är på väg ut på marknaden.

Den skulle släppas först 2012 men kommer att finnas på marknaden redan 2010 enligt Volkswagen. 10 mil kommer man på en liter bensin (därav namnet 1L) i bilen som kan husera två personer.

Designen bär tydliga drag av Googie-arkitektur. Väldigt framtidigt. Å lite gulligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,