Författare: Erik Starck

Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

”Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?”

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? ”Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte ”mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

E-romantik och emotionell bandbredd


Svårslaget. Foto av milizero.com.

Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (”Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Txy6OWtpBok&hl=sv&fs=1]

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett ”riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. ”Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det urbana rummet och framtidens resa


Den urbana örnen. Frihet i staden. Foto av gaspi.

Veckans skifte handlar om det urbana rummet. Människans flytt in mot storstäderna är en av 1900-talets kraftigaste trender. Nyligen passerades en gräns då mer än 50% av jordens befolkning bor i storstäder.

Städernas dragningskraft är inte så konstig i ett postindustriellt samhälle, där såväl livstids anställning och guldklocka som bondesamhällets årstidsrytm är saker från det förgångna. Istället bildas det möjlighetsmoln av förändring där människor samlas.

Men, vi står nu inför ett energiskifte som kommer att innebär oljeepokens slut och början på en grönare och billigare energiproduktion. Addera till detta den ökande bandbredden på internet och dess förmåga att skicka sinnesintryck till i praktiken ingen kostnad till vilken plats som helst på jorden och behovet att fysiskt behöva bosätta sig nära andra människor kan komma att upplösas.

Istället för staden som ett kluster av hus och vägar kan framtidens städer bli virtuella mötesplatser. Azeroth hittar du inte i någon resebyrås broschyr men denna plats har 11 miljoner invånare.

Det fysiska mötet är och kommer att vara överlägset det virtuella ännu ett tag. Så länge så är fallet är det resandets kostnad i tid, komfort och energi som kommer att avgöra stadens omfång. Vi som väntar på den flygande bilen har fått vänta länge.

Själv bor jag gärna på landet. Naturen har sin egen lockelse men dragningskraften i stadens valmöjligheter är än så länge starkare. En människa behöver ett hem, en fast punkt. Men vi vill också vara fria, resa, uppleva och bo på jordens alla hörn.

Denna dragkamp mellan trygghet och ständigt sökande efter fler möjligheter blir en sann utmaning för framtidens stadsplanerare. Mitt hopp står fortfarande till den flygande bilen så att jag kan bo på en plats där själen finner ro och leva på en plats där den kan ströva fritt.

Varför nöja sig med det bara det ena?

Uppdaterat: när verkligheten processas av en dator innan den presenteras kan man göra så här:

En ny funktion i Ciscos Telepresence-utbud är möjligheten att översätta ett talat språk i realtid.

Ytterligare ett exempel på att det virtuella rummet kan vara överlägset det fysiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggning mot lågkonjunktur

Spenderar lördagen tillsammans med några bloggare i en blogg-aktion mot lågkonjunkturen. Följ utvecklingen bl.a. här, här, här, här, här eller här.

Uppdaterat: Judith Wolst skriver om 80-talisterna och lågkonjunkturen:

Hur kommer vi 80-talister att hantera en “finanskris”? Vi missade den förra “it-bubblan” och är vana vid att kunna välja och vraka bland intressanta uppdrag. Eller har vi kanske ett annat perspektiv på en kommande (rådande) kris?

Uppdaterat 2: Carl-Johan Sveningsson har emigrerat till Estland och ger en annorlunda bild av läget än svenska journalister:

I consider this so poor reporting I almost have to wear my spin goggles in order not to go completely blind.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Lunch with Vinton Cerf: the question I never asked

I had the good fortune to attend a lunch today with none other than Google Chief Internet Evangelist, Dr. Vinton Cerf. Dr. Cerf is in Sweden to speak at the Internetdagarna conference but he managed to squeeze in a lunch with a few bloggers, researchers and journalists.

The father of the internet turned out to be a humble gentleman with an intellectual curiosity I wish I have a fraction of at the age of 65.

Actually, I wish I had it at 32! Google is very fortunate.

The discussion lasted about 2 hours and covered a range of subjects, including the struggle between an open internet/society (can you really pick them apart nowadays?) and crime prevention, machine learning, young peoples use of the internet and the meaning of life (we didn’t really sort that last one out, though).

Dr. Cerf started the discussion by introducing the thinking behind the architecture of the net that he and Robert Kahn used when constructing the core components of what is now called the internet back in the 70s. It was an architecture based on openness and collaboration. There was no central component controlling the nodes of the network, it was distributed and in a sense organic, growing node by node.

In fact, I would argue that this idea really is the internet. Not the ethernet, TCP/IP, HTTP-protocols or any of the other acronyms. The internet is an idea. The rest are just implementation details.

That’s why you can’t kill it.

The discussion turned to openness and authenticity to prevent fraud and spam. There’s an interesting link between the need for authenticity and identification, the loss of ways to be anonymous, privacy and personal integrity that unfortunately wasn’t explored further.

There’s one question I wanted to ask Dr Cerf that I never got to.

I would like to know the IQ of the internet.

Or, well, not really the internet itself, but rather how the internet affects the ability of society to solve problems. How it affects the intelligence of individuals.

Computers and the internet is a tool for the mind. As such, the primary purpose of that tool is to extend the capabilities of the human brain. Some years ago I proposed the IA Turing Test.

Unlike the original AI Turing Test, this test does not test the intellectual capability of a machine but how a machine can augment the intellectual capability of a man. The test is simple: you sit outside two rooms with closed doors. In one of the rooms is an expert in a certain subject. In the other room is a layman in the same subject, but with access to the internet.

Your task is to find out in which room the expert is in. You can only communicate with the persons in the room using a chat client. The persons in the rooms may lie.

20 years ago the test would be simple. 10 years ago still quite simple. Today, probably still rather simple but the difference (I would guess) is decreasing. It is becoming easier to find answers to just about everything online or to use software to solve problems without expert knowledge. The computer and the internet is becoming ever more powerful as a tool for the mind.

It is becoming easier for the layman to be an expert. In everything!

I think that’s pretty cool.

I think that’s a major shift!

That’s why I would like to know the intelligence of the internet and the rate at which (Dr Cerf thinks) it is changing.

Why? Because it’s not the internet that is changing. It’s us.

All of us.

Together.

We, as a global society is changing and it’s a change driven by the mind tools we call computers or mobile phones or netbooks or cybernetic machines. We are so intertwined with these tools that it’s sometimes hard to tell them apart from us. They augment us. Extend us. That’s why they are also a part of us.

Oh well. Maybe next time.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,