Författare: Erik Starck

Trassel, moln, nätverk, brus och lättrörlig juridik

Stefan Görling ställer i sitt gästinlägg en intressant fråga: har världen blivit trassligare?

”Trassel” är ett intressant ordval. Att något är trassligt brukar betyda att det för tillfället saknar struktur, men att ordningen snart ska vara återställd. Jämför detta med andra populära metaforer i vår tid, som de heta molnen, brussamhället eller kusinen nätverkssamhället.

Molnet må vara svårfångat och flyktigt men molnen finns alltid där. Om ett försvinner dyker snart ett annat upp. Brus är en egenskap hos information och ett nätverk är en struktur. Trassel, däremot, är något temporärt. Något som bara behöver lite upptrassling för att återfå ordningen. Att någon ska ta sig tiden att nysta upp och lägga rätt.

Hur beständigt är då detta trassel som Görling ser i sin omvärld? Är det enda som behövs att någon ska komma in och nysta upp trasslet för att det ska försvinna?

Eller har vårt globala och upp- och sammankopplade samhälle nått en komplexitetsnivå och utvecklingshastighet som överstiger den mänskliga hjärnans förmåga att nysta upp och förstå?

Är vi från och med nu fast i trasslet?

Onekligen en intressant fråga.

Min bakgrund som mjukvaruutvecklare får mig att tänka på programmeringens utveckling. Att programmera större mjukvarusystem är nämligen inget annat än just kontroll av komplexitet. Bra programmerare tyglar komplexiteten likt en bra ryttare kan tygla en vild hingst.

Till skillnad fråd ridning är programmering nämligen förrädiskt enkelt för nybörjaren. Man skriver en rad kod. Den är enkel att förstå. Sedan skriver man en rad till. Den är också enkel att förstå.

Så håller man på tills man kanske har miljontals rader källkod. Någonstans på vägen upphör det att vara enkelt att förstå. Komplexiteten blir snabbt för stor för en stackars programmerarhjärna.

Trots detta utvecklas och frodas mjukvaruindustrin som aldrig förr. Man är förvisso notoriskt dåliga på att leverera i tid men som nätets kreativitet visar går komplexiteten att tygla (jag var inne på ett liknande resonemang i posten om plattformar och Moores lag).

Det finns även en självreglerande effekt som blir tydlig i tider av disruptiv förändring. Så länge innovationen på en marknad sker i små och kontrollerade steg kan en stor och kompelx mjukvara ha skalfördelar jämfört med en mindre. Men så fort ett skifte sker och innovationen tar en oväntad vändning (vilket skett vid ett flertal tillfällen i mjukvarubranschens historia – internet är i sig ett bra exempel) så blir den stora och komplexa mjukvaran för långsam att ställa om. (Se exempelvis hur Microsoft kämpar med sitt Office-paket för att anpassa det till internet när de har online-baserade verktyg som Google Docs eller Zoho flåsande i nacken.)

Den kan nog rent av upplevas som trasslig av de som försöker skriva om den.

Jag misstänker att just detta är orsaken till Görlings trassel. Stora delar av samhällskoden måste skrivas om. Den tillverkades i en annan tid.


Lättrörlig vs storskalig utvecklingsprocess. Foto av Hiddenloop.

Kanske är det dags för juridiken att ta intryck av samma agila, lättrörliga utvecklingsmodeller som de flesta internettjänster är byggda med? En lagbok som alla kan förstå, med kraftigt reducerad komplexitet – 30 sidor max. Nej, 10! Ett agile manifesto för en modern juridik: det vore ett välkommet skifte!

Älskade amatör

För någon månad sedan hade vi ämnet amatörer som veckans skifte. Nu sitter jag tillsammans med ett gäng bloggare på en ”blogglördag” och skriver mer i ämnet. Läs våra poster här:

UncleCJ från Estland om amatörer.

”Old media” as they are lovingly denoted at least in Sweden like to slap the label of ”amateur” onto bloggers and everyone else voluntarily organized through the internet, and we’d simply want to say – fine, then we are, and we love being amateurs.

Henrik Ahlen om Video och amatörer

Krävs det inte proffsteknik längre?

Björn Falkeviks Amatörvideo (hans bidrag är såklart i form av en film).

Judith Wolst om: “Kalla oss gärna amatörer”:

Jag tycker att det är hög tid att omvärdera amatörens roll! För ett kärleksdrivet resultat ger ofta en mer kreativ och unik lösning. & här spelar amatören en viktig roll – kanske just pga att amatören inte riskerar någon form av yrkesstoltet. För stoltheten ligger i passionen och inte i resultatet.

Martin Sandberg: Amatör eller proffs?

Men måste det ena utesluta det andra – att vara proffs? Jag funderar lite på hur man kan kombinera de båda. En läsvärd businessbok är Good to Great av Jim Collins – och hans igelkott-koncept går ut på att man ska förena snittet av vad man brinner för, vad man kan bli bäst i världen på och vad man kan tjäna pengar på. (Motsatsen är en räv som är bra på mycket, men inte lika fokuserad)

Jag skriver på Opportunity Cloud om: Pirater och Amatörer samt på Framtidstanken om vad som är skillnaden mellan amatören och proffset. Vilka sorter finns det?

De som är äkta men inte levererar. Amatörerna.
De som inte är äkta, men leverar. Proffsen.
Sedan har vi de som lyckas behålla äktheten och leverera. Vad kallas dessa?

Simon Winter skriver: Om det räcker med amatörskap, även han är inne på ansvar för resultatet:

Om man ser på den revolution av amatörer som gör bra jobb, så kan man förvänta sig att det går från de områden där man lätt kan inspektera resultatet, och lätt avgöra om det är ett bra jobb som är gjort, men också de områden där det inte är nån katastrof om det blir fel.

Peter Sandberg om bloggare och amatörer:

Med detta blir då mitt påstående sant. Majoriteten av bloggare bloggar för att dom älskar det dom gör. Det är det som kanske är den största skillnaden mellan dem och “proffsen”, dvs journalister, som får betalt för att skriva något.

Jonas ”bloggy” Lejon om amatören och nörden:

Jag tror att ordet amatör har ungefär samma historia som ordet nörd. Det användes först i negativt syfte men är nu något som beskriver någon som är engagerad inom ett ämne: boknörd, radionörd, filmnörd, chokladnörd .. osv men gör det inte för pengar utan pga intresset.

Framtiden är ljus för oss amatörer! Vi gör det vi älskar.

Dessa två meningar får avsluta blogglördagen om amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Veckans skifte: Den Stora Disruptionen

För ett par skiftesposter sedan skrev jag ett veckans skifte om den nya ekonomin. Det var mitt under höstens allra stökigaste vecka då de globala finansiella systemet genomgick något som inte kan beskrivas på annat sätt än en hjärtattack.

Vi befinner oss fortfarande i ett sjukdomstillstånd men den värsta chocken har åtminstone lagt sig. Folk har börjat acceptera och vänja sig vid den nya ekonomin, de nya tiderna. För något har hänt. Att vi genomgår ett stort samhällsskifte är tveklöst.

Vart är vi då på väg? Vad är det som har hänt – och händer? Här följer några röster.

Thomas Friedman skriver om The Great Disruption:

In the meantime, says Gilding, take notes: ”When we look back, 2008 will be a momentous year in human history. Our children and grandchildren will ask us, ’What was it like? What were you doing when it started to fall apart? What did you think? What did you do?”’ Often in the middle of something momentous, we can’t see its significance. But for me there is no doubt: 2008 will be the marker – the year when ’The Great Disruption’ began.

Kevin Kelly skriver om Collapsitarians:

There’s a new mood: collapse.

Former President Reagan defined a recession as when your friend lost his job, and a depression as when you lost your job. Collapse is when no one has a job; in fact there are no longer any such things as jobs to be had.

Umair Haque skriver om ”Capitalism 2.0” och Smart Growth. Här kan du se honom tala på Daytona Sessions i Stockholm för någon vecka sedan.

21st century economies will be powered by smart growth. Not all growth is created equal. Some kinds of growth are more valuable than others. Where dumb growth is unsustainable, unfair, and brittle, smart growth is sustainable, equitable, and resilient.

Allt kan verka dystert i dagsläget. Rädsla och oro om framtiden regerar.

Men. Det finns en morgondag.

Solen kommer åter att lysa över vår ekonomi och vårt samhälle. Ett förändrat samhälle med annorlunda värderingar, andra energikällor och nya affärsmodeller. Det finns en tid efter krisen.

Går det att sammanfatta denna kris på något sätt? Vad kommer historieböckerna att skriva om åren 2008-2010? På vilka sätt har mänskligheten förändrats av Den Stora Disruptionen?

Detta är veckans skifte.

Veckans skifte: på utflykt i idévärlden


Ute på utflykt. Foto av jesusdq.

Nicklas Lundblad står för veckans skifte i en tillbakablick till en Wired-artikel från mars 1994. Artikelns titel: ”The Economy of Ideas”.

Artikelförfattaren skriver att grundläggande spelregler för samhället ändras ”as information enters cyberspace, the native home of Mind”. Det där med internet som en förlängning av vårt medvetande har poppat upp på flera ställen i veckan. Fredrik Wass ställer frågan om Google gör oss dummare (Nicklas Lundblad svarar på frågan i artikeln och jag ska tillägga att jag inte håller med: ett fritt internet gör oss tvärtom smartare, åtminstone som kollektiv. Se även min gamla text om IA Turing Testet). Isobel Hadley-Kamptz skriver idag på Expressens ledarsida:

Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.

Detta som ett svar på moderaten Olah Örtengrens bloggpost om hur enkelt det var att slippa FRA: det är ju bara att sluta använda internet. Själv skrev jag i höstas att jag tror att avstängning från nätet kan komma att bli ett av lagens strängaste straff och förmodligen betraktas som så obarmhärtigt att det inte ens finns på straffskalan.

Platon skulle åtminstone ha nickat igenkännande åt den här debatten;

Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden.

Ja, det är verkligen en helt annan värld med helt andra naturlagar. Vi har ännu inte riktigt förstått de här lagarna och det blir inte enklare av att de i många fall går i rakt motsatt riktning mot de som gäller i den fysiska världen, där föremål har en massa och kräver energi för att sättas samman av begränsade resurser.

Tänk att vi ska bygga ett helt samhälle där dessa naturlagar inte gäller.

Där föremål inte har en massa.

Där det inte krävs energi för att sätta samman föremål.

Och där det finns obegränsat med resurser.

Man kan förstå att denna värld ter sig mycket underlig för de flesta.

Det talas om digitalt infödda, d.v.s. människor som är födda i det digitala samhället och aldrig upplevt något annat. Kanske är en mer korrekt benämning idévarelser. Individer som lever, andas och livnär sig på att sprida idéer.

För dessa människor är det inte själva slutprodukten i sig som är det mest värdefulla. Istället är det förmågan att omvandla, remixa, mashupa andras idéer till något bättre som uppskattas. Därför måste en upphovsrättslagstiftning för denna idévärld utgå från själva skaparna snarare än det skapade objektet. Kanske bör det därför vara ett värre brott att inte länka och ge cred till upphovsmannen än att kopiera.

Det kan komma att anses som ett misslyckande att inte få sina idéverk tillräckligt kopierade.

D.v.s. ungefär som bloggvärlden fungerar idag.

Med andra ord: eftertexten till filmen är viktigare än copyrighten. Det är ju där alla medverkanden listas – nej, länkas!

För det är såklart vad det är. Hade eftertexten uppfunnits idag hade det självklart varit en länklista.

Det är runt länken (Isobel igen!) en hållbar upphovsrättslagstiftning bör byggas. Creative Commons är ett försök i den riktningen.

Det är 15 år sedan The Economy of Ideas skrevs. Jag hoppas verkligen att vi inte om 15 år skriver ett 30-årsjubileum utan att ha rört oss längre framåt än vi gjort de senaste 15 åren.

Möjligheterna som gömmer sig i idévärlden är alldeles för stora för att tappas bort i en debatt som hör hemma i 1900-talet.

Det är dags för oss alla att bli idévarelser.

Robotar, robotar, robotar

Är de skapade med oss som förebild eller är vi själva blott buggiga beta-versioner av vad som komma skall? Jag tittar på dessa bilder av moderna robotar och undrar (via codemode).

Det märks att dagens robotforskare noga undviker den obehagliga dalen, dvs robotar som är så människolika att de är trovärdiga men inte så människolika att våra hjärnor helt övertygas av deras mänsklighet. Resultatet kan bli en obehaglig känsla av levande lik.

Istället har man gett robotar leksaksliknande anletsdrag. Favoriten är de små sälungarna som laddas genom att stoppa in en napp-liknande kontakt i munnen. Sockersött, men så är också deras funktion att väcka känslor och få människor att må bra, inte att bygga bilar. De används i japanska ålderdomshem för att hålla de gamla lugna och ge dem säl(l)skap.

Robotsälen tittar på oss med sina stora ögon och ber: snälla, gör mig lite bättre. Lite snabbare. Lite uthålligare. Då kan jag bli en ännu bättre vän till dig och få dig att må ännu bättre.

Ja, är det vi som programmerar dem eller de som programmerar oss?

Jag undrar.

Hemligheten bakom kreativitet och myten om innovation

Fler funderingar kring Anna Lundberghs skiftesfråga. En undran: vad är innovation? Egentligen.

En vanlig föreställning om innovation är den om det ensamma geniet som plötsligt får en snilleblixt som slår världen med häpnad. Det mest kända exemplet är förmodligen Newton och hans äpple.

Den här bilden av innovation är dock felaktig och faktiskt rent av skadlig. Det menar Scott Berkun i boken The Myths of Innovation. Innovation är en process och innefattar så gott som alltid flera människor och en lång rad misslyckanden och villospår.

I Guy Kawasakis excellenta bok Reality Check intervjuas Scott. Han säger:

Innovation is a practice, a set of habits, and it involves making lots of mistakes and being willing to learn from them.

Det finns en koppling mellan innovation och kreativitet. Scott Burkin igen:

People who earn the label ’creative’ are really just people who come up with more combinations of ideas, find interesting ones faster, and are willing to try them out. The problem is that most schools and organizations train us out of these habits.

Här finns fröet till hur man skapar ett innovationsvänligt samhällsklimat: fler människor som har fler idéer och är duktiga på att sortera ut de bästa samt viktigast av all: att faktiskt våga testa dem i verkligheten.

Sedan lyfter Burkin också en varningsflagga. Fokusera inte på innoverandet som ett mål i sig. Titta hellre på faktiska problem som behöver en lösning och var sedan gärna innovativ och kreativ för att finna denna. Börja i rätt ände: problemet först, innovationen sedan.

Den som vill se Scott prata om sin bok kan göra det här:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=m6gaj6huCp0&hl=en&fs=1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Innovation genom samarbete: Eric von Hippel om demokratisering av innovation


The wall of International Peace – Arbat Quarter – Moscow. Bild av Jeff Bauche.

Anna Lundberghs första skiftespost handlar om innovation. Hon ställer den öppna frågan om var man bör placera resurser för att främja innovation i Sverige.

Bland kommentarerna på posten efterlyser jag fler människor i samhället med kapital nog att satsa i andras affärsidéer. Vägen dit tror jag (bl.a.) går genom kraftigt sänkta skatter.

Jag inser dock att ytterligare en entreprenör som gnäller på de svenska skatterna är bara tröttsamt, så låt mig anlägga en annan vinkel. T.ex. genom att rota fram en gammal bokrecension jag skrev åt Computer Swedens kultursidor. Den handlar om MIT-professorn Eric von Hippels bok ”Democratizing Innovation”. Jag skrev då:

Den traditionella bilden av hur innovation går till är att en grupp genier sitter i ett rum, kliar sina huvuden och får fram nya produkter i takt med att snilleblixtarna infinner sig. Möjligen låter man sina kunder komma till tals genom marknadsundersökningar eller förslagslådor utanför rummet.

Detta, menar von Hippel, är en föråldrad modell. Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.

Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Den här recensionen publicerades i april 2006. Exemplen på företag som lever enligt Hippels deviser har blivit betydligt fler sedan dess. Att t.ex. ett företag som Nokia skulle släppa hela sin smartphone-plattform som open source:ad mjukvara var det nog få som kunde ana för bara 3 år sedan. Hos IKEA kan vem som helst ladda upp filmer och visa kreativa sätt att använda företagets produkter på. För att inte tala om hur tidningarna på webben omfamnat bloggosfären och låtit dess dialog bli en levande utveckling av den egna produkten.

Så, något håller på att hända. Den innovativa kraften utanför ett företags väggar är för stor för att ignorera. Kunderna blir del av skapandeprocessen, en svårslagen innovationsresurs. Samarbetets tidsålder är här.

IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

Nytt utseende och ny skiftesskribent!

Vi välkomnar Anna Lundbergh till skaran av skiftesskribenter, som nu blivit 6 stycken. Ni kan läsa mer om Anna här och hennes första Skiftes-post, om innovation, har precis postats. Välkommen, Anna!

Vi har också skaffat oss en ny skrud som förhoppningsvis ska göra bloggen lite mer lättläst och trevlig att besöka och en logga designad av skiftaren Johanna Nylander.

Dessutom slog vi besöksrekord förra veckan vilket såklart gör det extra kul att skriva fler skiftesposter. Vi lovar att hålla blicken stadigt fäst på vägen fram och fortsätta spana efter skiften och disruptiva tidpunkter. Uppskattar allas ert följe!

Piratens dilemma: vad är en pirat?

Under TPB-rättegången i veckan kunde man ana en attackstrategi hos åklagarsidan som cirklar kring begreppet pirat och hur det bör anses som uppenbart att en webbsajt som kallar sig The Pirate Bay uppmuntrar till illegalt beteende. En närmast ideologisk attack eftersom det skulle innebära ett likhetstecken mellan pirat och kriminell, något som t.ex. Piratpartiet knappast skulle skriva under på (även om jag tycker de borde byta namn).

Men vad är då en pirat? Vad innebär ordet som alla pratar om?

En förklaring, eller kanske snarare en version, ger Matt Mason i sin bok The Pirate’s Dilemma. Se och hör honom tala om boken och piraternas historia här.

De pirater Mason talar om är snarare mönsterbrytare än kriminella. Det är människor som vid ett teknisk skifte snabbt tar till sig de nya möjligheterna och använder tekniken som sin plattform.

Dessa pirater kan vara konstnärer, hackers (i bemärkelsen ”hemma-pulare”) eller entreprenörer. Mason själv sände piratradio i London. I boken skriver han om punkrörelsen och discoteken, graffitin och hip-hopen men också piratkopierade läkemedel och open source-programmerare.

Och visst rör sig även Masons pirater ibland i ett legalt gränsland men han ser deras samhällsfunktion som inte helt olik Joseph Schumpeters entreprenörer (”punk capitalists”), de kreativa förstörarna, med den ack så viktiga funktionen att ifrågasätta, bryta ned gamla mönster, prova nya vägar och föra utvecklingen framåt. ”It’s how inefficient systems are replaced.” skriver Mason. Ibland innebär detta att man bryter mot existerande lagar, men det är i så fall lagar vars syfte är att bibehålla en struktur.

Ja, en moralisk balansgång, men ur denna synvinkel var Rosa Parks lika mycket pirat som Radio Luxemburg eller 90-talets svenska, unga nyliberaler (med, just det, Alexander Bard, som en av frontfigurerna, vilket visar att pirat är en mental inställning man kan tappa bort när man själv blivit del av strukturerna) som drev svartklubbar samtidigt som de pressade Sverige i mer frihetlig riktning.

Jag vet inte om Piratpartiet eller Piratbyrån delar den här synen på piraten som mönsterbrytare och punkkapitalist men det är åtminstone en annan bild än tjuv och bandit som åklagarsidan kommer att försöka driva.

Det är sällan två samhällssystem står mot varandra i rätten (det är uppenbart att det inte bara är de fyra åklagade männen som är under prövning, utan något betydligt större). Det mest tragiska blir man påmind om när man läser undertiteln till Masons bok:

How youth culture is reinventing capitalism

Just så. Pirate Bay borde inte vara upphovsrättsindustrins fiende, utan dess framtid.

Detta blir också en konsekvens av Masons definition: det finns enbart förlorare i piratkampen.

Man slåss nämligen inte mot piraterna som individer utan mot sin egen framtid.