Författare: Erik Starck

När åldrande blir en sjukdom

Förr i tiden var döden ständigt närvarande. Det var inte bara när digerdöden härjade som värst som döden var en bekant följeslagare, det är först under det senaste århundradet som vi lyckats hålla honom stången även utan schackspel.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cLVx8TrToM4&hl=sv&fs=1&]

När pensionsåldern i Sverige 1913 bestämdes till 67 år var medellivslängden i landet 58 år för kvinnor och 56 år för män. Idag är medelåldern globalt 67 år (Ghana och Senegal befinner sig idag ungefär där Sverige var 1913).

1913 hade vi ändå kommit en bra bit på vägen. Under större delen av vår historia har medellivslängden legat någonstans mellan 20 och 30 år.

När döden är så ständigt närvarande så blir den också självklar. Oundviklig.

Sättet man dör på har dock ändrats med tidens gång. Våld var vanligt förekommande och den enklaste infektion kunde vara dödlig under större delen av människans existens.

När så medellivslängden kryper uppåt samtidigt som död från våld blir allt ovanligare så börjar döden istället gå hand i hand med något annat som antas vara oundvikligt: åldrandet.

Vad är då åldrande? Åldrande är en statistisk konsekvens av att din kropp ständigt genomgår en förändringsprocess. Åldrande är ansamlandet av fel som skett i din kropp då du varit upptagen med att leva. Vart åttonde år du lever dubbleras risken att du ska dö.

Men är det en sjukdom?

Går det rent av att bota?

Frågan om vad som anses vara en sjukdom är värd uppmärksamhet för svaret är inte alls så fast och säkert som man kan förledas att tro. 1979 gjorde tidskriften British Medical Journal en undersökning där sådant som depression och högt blodtryck hamnade långt ned på listan över vad som ansågs vara sjukdomar. 2004 listades följande som icke-sjukdomar:

  1. Åldrande
  2. Arbete
  3. Uttråkning
  4. Påsar under ögonen
  5. Låga kunskaper
  6. Skallighet
  7. Fräknar
  8. Stora öron
  9. Grått eller vitt hår
  10. Fulhet

Homosexualitet ansågs för övrigt även vara en sjukdom av svenska myndigheter 1979.

Vad är det för företeelser vi inte accepterar som sjukdomar? Jag tror svaret i många fall (”arbete” i listan ovan torde vara ett undantag (eller?) och exemplet med homosexualitet visar kulturens viktiga betydelse) beror på vår egen förståelse för kroppen och sinnet. De saker vi inte begriper accepterar vi som ofrånkomliga, oundvikliga. De saker vi inte kan förändra betraktas aldrig heller som något som kan botas och därmed blir det heller ingen sjukdom.

Tyvärr leder detta till att få resurser avsätts för forskning inom viktiga områden. Jag skrev under skiftet om månlandningen att ibland kan något som kan verka omöjligt ändå befinna sig så pass nära så att rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt kan säga: nu j*klar löser vi det här problemet!

Ett exempel: Bill Gates och malaria. Den förre Microsoft-VDn har bestämt sig: Malaria ska bort. Problemet ska lösas!

Än så länge verkar åldrandets gåta ligga utanför vår räckvidd att fatta ett sådant beslut. Ett viktigt stort steg i rätt riktning är dock att erkänna åldrande som en sjukdom, något som går att bota. På samma sätt som att vi gemensamt bestämde oss för att sluta betrakta homosexualitet som något sjukligt måste vi bestämma oss för att betrakta åldrandet som lika sjukt som cancer, svininfluensa eller hjärtsvikt.

Vi kan om vi vill.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8iYpxRXlboQ&hl=sv&fs=1&]

Patent och nyföretagande

Johanna lyfter frågan om patentens vara eller icke-vara i veckans skifte. Min vinkling på svaret blir från det lilla företagets synvinkel. Är patent något man som litet, nystartat företag ska bry sig om? Vilken syn har svenska startups på patent?

Själv har jag, från tiden då jag var anställd på ett stort, internationellt företag ett patent som går att finna här. En kaffe utlovas till den som lyckas förstå vad patentet egentligen handlade om. Nej, det var inte jag som skrev patenttexten, det fick en jurist ta hand om.

Just det. En jurist. För detta är precis vad patent idag handlar om: juridik.

Inte innovation.

Inte kreativitet.

Inte nyskapande.

Juridik. Inget annat.

Patent fungerar som juridiska sköldar för stora företag. Det är spelpjäser man kan använda mot sina konkurrenter. Ibland förekommer desperata attacker av döende företag, som i det här fallet (Filmtillverkaren Kodak stämmer Sun för att de använt objektorientering i programspråket Java. Ja, det är heltokigt. Kodak gick vinnande ur den striden, något som anställda på Sun numera refererar till som sitt ”Kodak Moment”.) Ju fler patent man har desto bättre skyddad är man mot juridiskt fulspel.

Men som nystartat företag, då?

Det beror på. I den lilla subkultur av nystartade företag jag rör mig i, webb- eller mobilrelaterade startups, är patent i princip en icke-fråga. Det är en värld där man mycket hellre lägger sin tid och sina resurser på att leverera en användarvänlig och innovativ tjänst än på advokater. Det är en värld där 90 entreprenörer på 24 timmar kan skapa 52 webbtjänster. Det är en värld där man hellre testar sig fram än arbetar fram tunga affärsplaner.

Sedan finns det en parallell värld av svenska innovationsföretag, de som huserar i inkubatorer runt de svenska forskningssätena. Dessa företag är resultatet av en nyföretagarstrategi byggd med triple helix i centrum. Tanken är att universiteten, staten och näringslivet (oftast representerad av de stora industriföretagen i Sverige) tillsammans ska verka för innovation.

I denna värld värderas akademiska meriter och patenterbar forskning mycket högt.

Startups, å andra sidan, är rebellerna, nyföretagarnas punkrörelse. Att röra sig snabbt och anpassa sig till förändringar är dessa företags livsblod. Då är tunga patentprocesser lika avlägsna som en dirigent i ett punkband.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=InK4xolg6vk&hl=en&fs=1&]

Så, behöver man patent i ett nystartat företag? Det beror på vilken sorts företag du vill driva. En juridisk konstruktion med en värdefull innovation i botten som passar väl in i ett större företags patentportfölj så att det kan bli uppköpt eller något som skapar direkt och konkret värde i människors liv?

Om du är på väg att starta ett företag och undrar om du ska patentera din idé så vet du förmodligen redan svaret på frågan vilken typ just ditt företag är.

Jag tycker personligen att vi har ett överdrivet stort fokus på patent och forskning i det här landet. Självklart finns det marknader (medicinteknik, bioteknik etc.) där patent förutsätts och är viktiga men för de allra flesta företag är det betydligt mer viktigt att leverera sin produkt och testa den mot faktiska kunder och då är varje dag spenderad med en patentjurist en bortkastad dag.

Ut och bygg istället! Varför inte ställa upp i nästa omgång av 24 hour business camp? Ett garanterat patentfritt arrangemang där innovationsviljan sprudlar. Hey ho, let’s go!

Framtidens kommunikation i fyra dimensioner

Jag är glad över att Joakim valde ett ämne för veckans skifte som ligger mig nära: framtidens telefoni. Jag är nämligen nyss hemkommen från Sweden Social Web Camp som tog plats ute på en ö i skärgården i Blekinge. Två sena nätter i tält gör att min bloggförmåga inte direkt är på topp denna söndag kväll: huvudkudden känns betydligt mer lockande än tangentbordet. (Campet var för övrigt helt fantastiskt bra, men mer om det någon annanstans.)

Nåja. Framtidens telefoni, var det, ja. Hur har den kapade tråden påverkat hur vi kommunicerar med varandra via telefonen?

Låt oss bredda frågan till hur vi kommunicerar i framtiden och analysera denna fråga ur inte mindre än fyra dimensioner.

Den första dimensionen är hur de minskade barriärerna för nåbarhet förändrar själva mediet. Det är ju så, att den trådburna telefoni som Joakim beskriver, inte är telefoni mellan två individer utan mellan två platser.

Man minns knappt hur det var men förr i tiden (för sisådär 10 år sedan) så ringde vi inte till personer utan till platser. Sedan hoppades man att personen man sökte befann sig på den plats man ringde till. Detta var det naturliga sättet att använda en telefon. Man ringde från en vägg till en annan.

Sedan dök mobiltelefonen upp och telefonin blev personlig. Platsen förlorade sin betydelse. Det var inte längre en vägg jag ringde till utan till en individ. Mobiltelefonen borde byta namn till den personliga telefonen (jmf: persondatorn) för det är precis vad den är.

Nästa fas är när kommunikationen blir så pass billig att man måste börja filtrera. Detta gör man genom att segmentera sin inkommande kommunikation i olika personas. Jag ingår som individ i olika sociala nätverk och jag vill som individ bli nådd på olika sätt beroende på vilken roll jag för närvarande befinner mig i. (Se denna slideshow som jag gjorde för drygt 3 år sedan om samma ämne.)

Så, den första dimensionen handlar om filtrering. Den andra dimensionen handlar om att vi nu har ett bredare utbud av kommunikationsmöjligheter än telefonin. Vi behöver inte använda rösten om vi inte vill. Vi kan välja teknologi (email, SMS, telefon, video, chat, Twitter etc.) baserat på dess emotionella bandbredd.

Vad är emotionell bandbredd? Jo, det är hur pass bra en viss teknologi är på att överföra känslouttryck. Vi människor är sociala varelser och läser automatiskt av andra människors ansiktsuttryck, röst, språk, kroppsrörelser, kläder osv. Men, det är inte alltid vi varken vill förmedla eller ta emot all denna information. Det är ofta socialt enklare att skicka ett email än att ringa ett telefonsamtal.

Det finns dock ytterligare en skillnad mellan ett email och ett telefonsamtal än den emotionella bandbredden och det är dimension nummer tre: realtid eller icke realtid. Realtidskommunikation sker direkt, lajv, här och nu. Ett telefonsamtal mellan två parter t.ex.. Ett postat brev eller ett email eller ett SMS är inte realtid (däremot skiljer det sig hur länge det är social accepterat att man väntar innan man svarar. Ett SMS bör man svara på inom 5 minuter, ett email kan man vänta en halv dag på att svara enligt den här undersökningen.)

Den fjärde dimensionen är om kommunikationen sker ett-till-ett eller ett-till-flera eller annan kombination däremellan.

Så, för att summera: vi har ett brett spektra av kommnikationsmöjligheter och detta går att dela upp i fyra dimensioner:

1. Filtrering, när vill jag kommunicera och med vem?
2. Emotionell bandbredd, hur intimt vill jag kommunicera?
3. Synkront/asynkront, realtid eller ej?
4. En-till-en, en-till-flera, mellan två individer eller flera?

Ritar man upp dessa fyra dimensioner i ett rutnät, och börjar fylla i varje ruta med lämplig teknologi så får man en bild av var kommunikationen står idag och vad som finns kvar att göra.

Apolloprogrammet: när det omöjliga blir möjligt

Alexanders skiftespost om Apolloprogrammet tar oss tillbaka till en annan tid. 60-tal och ett kallt krig råder. I en kapplöpning mot rymden – för att spänna sina högteknologiska muskler (man glömmer lätt att månresorna förmodligen räddade oss från en betydligt otrevligare styrkedemonstration) – bestämmer sig nationen USA för att spendera 100 miljoner timmars arbete på att föra en människa till månen.

En galen idé.

Faktiskt en totalt heltokig idé!

Vad var det som gjorde att man trots detta fick en hel nation att arbeta mot detta mål?

Vilka sinnesstämningar färgar samhället, vilka sanningar råder, vilka skiften har skett?

Vilka galna idéer skulle kunna kunna göra det omöjliga möjligt i dagens samhälle?

Uppdaterat: Christian Rudolf, som bloggar om såväl entreprenörskap som antivirus skrev för drygt ett år sedan en text om månlandningen och jämför den med internet. Han skriver:

Vår generations “månlandning” skapas medan jag skriver detta. Vår “månlandning” heter Internet och den händelsen kommer vara större i ett historiskt perspektiv än månlandningen.

Och här kommer det fina i kråksången. Månlandningen involverade relativt få människor. På internet kan alla delta i denna stora händelse. Alla kan påverka denna historiska händelse och alla kan vara med och bygga. Man behöver inte ens vara företagare. Välkomna till vår generations stora projekt!

Värt att notera: 100 miljoner timmar är ganska exakt lika många som lagts ned på Wikipedia.

Sverige har ökat utsläpp av växthusgaser mest av alla sedan 1990

Techcrunch uppmärksammar en ny mashup med Google Maps: växthusgasutsläpp globalt. Här kan man se hur mycket växthusgaser olika länder släppt ut sedan 1990.

Värst av alla (störst ökning) är… Sverige!

Värt att notera i topplistan, som alltså leds av miljöbusen Sverige, är att det är de europeiska öststaterna som sänkt sina utsläpp mest. Tänk vad lite modern teknologi och tillväxt kan åstadkomma.

Greenhouse gas

Det är tyvärr bara 42 länder med i listan, t.ex. saknas Kina och Indien.

Uppdaterat: FNs siffror verkar ha varit fel. Mer hos Kullin.

Televisionen är död, länge leve televisionen!

Stackars massmedier. De dominerade, ja på många sätt definierade, 1900-talet. Men så kom 90-talet och sekelskiftet och det där internet var tvunget att förstöra allt. I veckans skifte sätter Waldemar ljuset på kanske det största massmediet av de alla, TVn. Hur kommer framtidens TV se ut?

Amanda Lotz har ställt samma fråga och skrev 2007 boken The Television will be Revolutionized. När jag nu bläddrar i boken bara 2 år senare känns den redan något föråldrad. Så mycket har hänt bara på 2 år! Trots det fångar den upp de viktigaste trenderna inom TV-branschen, vilka TV-program som varit banbrytande och hur branschen har förändrats. Bl.a. skriver hon om de 5 c:na som TV-konsumenter numera förväntar sig: choice, control, convenience, customization, community.

Varför känns hennes bok föråldrad? Kanske för att frågan om vad som egentligen är TV blivit allt svårare att svara på. Är SVT-Play TV? Är Youtube TV? Är Pirate Bay TV? Är Bambuser TV? Är min semesterfilm skickad till släkten TV? Är World of Warcraft TV?

För något år sedan (2003 närmare bestämt) skrev jag om TV i samband med beslutet om övergång till Digital TV. Då ställde jag samma fråga och besvarade den så här:

En TV kan t.ex. vara:

1. En arkitektur för samtidig distribution av ljud och rörliga bilder till många mottagare.
2. En gigantisk hårddisk.
3. En intrycks- och upplevelsebläddrare.
4. En social konstruktion

Jo, dumburken har onekligen många bottnar. En sak är i alla fall säker: broadcastade, fördefinierade TV-tablåer tillhör 1900-talet och kommer att ersättas av titta-när-du-vill-på-vad-du-vill-tjänster som Voddler och Hulu. Det är egentligen bara stora realtidsevents (sport, konserter, statsbegravningar) eller nyhetssändningar som kan överleva i broadcastform. Alltså, sådant som sker här och nu och med brett allmänintresse.

Men det är lätt att hamna i en diskussion som bara handlar om distribution. Mer spännande är kanske att fråga sig vad som händer med berättarteknik och form när TV-serier inte längre behöver anpassa sig till 23-minuter långa avsnitt med reklamavbrott. Kanske något som Anna eller Alexander kan svara på?

Till sist: televisionens säkra död tror jag inte på. Vi kommer att vilja titta på rörlig bild även i framtiden. Om man definierar TV som ”rörlig bild och ljud, professionellt producerat och passivt konsumerat” så har det tveklöst en framtid. Ja, faktum är att det har en alldeles strålande framtid! Precis som Anders Mildner också skriver handlar det bara om en vilja att utforska och prova nytt.

Vågar man däremot inte göra det, ja, då är det slut i rutan för gott.

Televisionens död, betraktad från Japan

En gammal vän vid namn Andreas Bexell skrev en så pass lång kommentar till Waldemars inlägg om televisionens död att det förtjänade en egen post. Bexell bloggar själv på bloggen Från Japan om livet som svensk i Tokyo. Här följer hans svar om televisionens död:

Låt mig låna det här utrymmet för att beskriva mitt eget tv-tittande, och hur det har förändrats.

Jag har tidigare använt min TV till tre saker: jag har tillgodogjort mig nyheter och samhällsprogram, jag har konsumerat sända TV-serier och jag har använt TVn som ett sätt att konsumera material jag har på annat media, främst DVD.

För ett par år sedan började radiopodcaster fylla mitt behov av nyheter och samhällsdebatt, och jag började köpa allt mer av TV-serierna jag konsumerade på DVD istället för att passa tiderna till sändningarna. Den här utvecklingen accelererades av att jag flyttade till ett land där jag inte förstår TV-utsändningarna.

Numer har jag en laptop och en mobiltelefon med relativt stor skärm. Jag ser regelbundet på TV-serier och film, och lyssnar mer på podcasts än någonsin. Inte sällan saknar jag en något större monitor. En TV är ett sätt att få tillgång till en sådan, och dessutom en som lämpar sig väldigt bra för att se på film på.

Jag har svårt att tro att jag kommer att återgå till att konsumera TV som jag tidigare gjort och ser fram emot att skaffa någon form av teknisk lösning som erbjuder mig möjligheten att ladda ner TV-serier. Huruvida det är gratis med reklam eller kostar utan kommer inte att spela mig särskilt stor roll, så länge utbudet är stort nog att tilltala mig, men det kommer att vara viktigt för mig att få materialet i ett rimligt och ”framtidssäkert” format om jag förväntas betala för det.

Så, för att mot denna bakgrund svara på Waldemar Ingdahls frågor:

Jag kommer att titta mestadels på filmer och på TV-serier, precis som jag gör nu. Dels ser jag fram emot nyproducerat av den höga kvalitet vi numera lärt oss förvänta (Dexter, Battlestar Galactica), och dels emot klassiker jag var för ung för att se när de gick (gamla Dr Who, American Gothic). Jag tror att båda dessa komponenter – det nya och det gamla – är nödvändiga för att en tjänst ska bli framgångsrik.

Jag har mycket svårt att tänka mig att jag kommer att jag kommer att bry mig om ”kanaler”. Jag tror att mina barn kommer att tänka på TVns kanaler som vi tänker på en KVMs kanaler, och att de inte kommer att veta vad en TV- eller radiokanal var. Jag undrar om de kommer att veta vad en radio var.

Jag kan, som jag skrev ovan, tänka mig att betala för det jag vill se, men jag vill betala ett rimligt pris och få ett rimligt format på det jag köper. Jag vill inte bli av med min samling för att jag byter teknik.

Jag förutspår en renässans för radiomediet – och då menar jag naturligtvis inte distrubutionen, utan formen. Det är betydligt mer portabelt än TV och tillåter oss i betydligt större utsträckning, än TVn, att göra andra saker medan vi konsumerar. Jag tror alltså att TVn kommer att vara en skärm på vilken vi visar mer och mindre intelligent underhållning. När vi vill ha nyheter och debatt kommer vi att vända oss mot podcaster och skrivna nyheter på nätet och på papper eller pappersersättningsmedel om så erbjuds.

De mest framgångsrika nyhets- och samhällspodcasterna, tror jag, kommer att produceras av statligt finansierade public-service-bolag. Jag tror att vi kommer att ha sett ett antal stora drakars undergång, och jag tror att vi kommer att ha en livfull och hätsk debatt om huruvida vi kan lita på statlig media och om inte konkurrensen från privata nyhetsförmedlare egentligen var nödvändig. Några av dessa kommer att ha överlevt genom att finansiera sin nyhetsverksamhet med annat, och dessa kommer att kräva statligt stöd, och det är kring detta stöd som debatten kommer att bli hård och komplicerad.

Det är mina lågoddsare.

Reboot, intellektuell och fysisk egendom och äganderätt

Den fantastiska konferensen Reboot i Köpenhamn är slut. För elfte året i rad har prakticerande visionärer träffats och startat om (rebootat) sina hjärnor med nya intryck och idéer. Själv har jag varit där fyra gånger och det är alltid lika givande.

En sak som blir allt mer tydlig med konferensen, som har sitt ursprung i en grupp danska internetentusiaster, är vad Mikael Zackrisson också fångade upp: ”Det handlar ju inte om internet längre.”

Nej, frågorna om länkekonomin, open government, lättrörliga banker eller intellektuell äganderätt post-internet berör hela samhället.

Fast jag skulle vilja vända på det och säga att allt handlar om internet numera. Förstår man inte nätet så förstår man inte samhällsutvecklingen. Punkt.

På konferensen stod ett par hemmagjorda 3D-skrivare, alltså en skrivare som skriver ut föremål – exempelvis en annan skrivare som också kan skriva ut föremål. Här ser vi då ett av flera exempel på varför internettänkandet är fundamentalt för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför? Vad har några skrangliga hemmabyggen till 3D-skrivare att göra med samhällsutvecklingen?

Jo, de pekar på ett signifikant skifte över till tidseran då alla artefakter vi använder oss av är blott information och instruktioner. Den totala automatiseringen av allt vi skapar. Priset för dessa 3D-skrivare är stadigt sjunkande och deras förmågor lika stadigt ökande. Vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid kunna återskapa vilket objekt som helst genom att ladda ned dess instruktioner, tillföra rätt ämnen och trycka på en knapp.

Med Bruce Sterlings ord: ”every object is a printout”.

Låt oss då ta ett par steg tillbaka och fundera över konsekvenserna av detta. Copyright tillkom som bekant för att ge skapare av intellektuella verk äganderätt över det de skapar. Idéer har ju egenskapen att de går att ”stjäla” eller kopiera utan att upphovsmannen förlorar sin kopia. Detta till skillnad från ett fysiskt föremål. Samtidigt har idéers spridning hållits tillbaka av att de krävt en fysisk bärare i form av t.ex. en bok. (Det har såklart gått att sprida idéer även människa till människa men spridningstakten har varit begränsad och risken för mutation av idéen hög.)

Intellektuell upphovsrätt är ett försök att objektifiera idéer, alltså att ge idéer egenskaper såsom de vore fysiska objekt. Man påtvingar begränsningar på idéen med syftet att göra ägarskap av idéen enklare.

Denna påtvingade begränsning är betydligt enklare när det krävs en fysisk bärare av idéen. Så länge man kontrollerar produktionen och distributionen av den fysiska bäraren (en bok, en CD-skiva etc.) så kontrollerar man också spridningen av idéen – man ”äger” idéen (boken, filmen, musikstycket…).

När man talar om ägarskap av idéer går det alltså inte att särskilja idéen från det fysiska föremålet som krävs för att sprida idéen – om ett sådant krävs. En idé bär i sådant fall på ett stort, tungt bagage som förbinder idéen med den fysiska världen och därmed också ger idéen fysiska egenskaper.

Den uppflammade debatten om upphovsrätt beror på att, tack vare internet, allt fler idéer håller på att frikopplas från den fysiska världen. Därmed försvinner också de fysiska egenskaper idéen artificiellt försatts med.

Idéen blir fri.

Idéen blir fri

Att detta händer med musik, böcker, filmer och TV-program är uppenbart men vad de hemmabyggda 3D-skrivarna på Reboot visar är att allt fler objekt i vår vardag kommer att frikopplas från sina fysiska bärare. Inte bara musik och film utan kläder, verktyg, elektronik, bilar, hus – ja även biologiska livsformer!

Tänk på det där en riktigt lång stund för det är förmodligen ett av 2000-talets viktigaste skiften.

Titta dig omkring och betrakta objekten i din närhet, inte bara som en sammanhållen enhet utan som två distinkta delar: den fysiska manifestationen och den icke-fysiska idéen. Fundera på vad som händer när alla objekt i vår vardag frikopplar fysiken från idéen.

När alla föremål blott blir utskrifter. Alla!

Just nu befinner vi oss i brytpunkten mellan den tid då idéer och den fysiska bäraren av idéen var samma sak och den tid då detta är två skilda ting. Film och musik är bara början. Inte undra på att det uppstår konflikter. Det är verkligen två fundamentalt olika system.

Så, vill du förstå – inte bara internet – utan samhällsutvecklingen i stort så föreslår jag ett besök på Reboot 12 nästa år. Tills dess kan du titta genom arkivet av filmer av föredragen från föregående år.

Uppdaterat: så här ser 3D-skrivaren som var på Reboot ut:

Foto: Bruce Sterling.

Framtidens skola

Framtidens skola är det ämne Johanna valt som veckans skifte, vilket innebär att alla vi som skriver på den här bloggen kommer att posta ett inlägg i ämnet.

Det är ett väl valt ämne som det finns mycket att skriva om. Vårt nuvarande skolväsende har flera fundamentala brister. För att inleda mitt svar och belysa vilka dessa brister är lånar jag Sir Ken Robinson TED-talk från 2006 om kreativitet, som finns att beskåda här. Det berör ämnet utbildning och kreativitet.

Ett citat:

”Education is meant to take us in to the future we can’t grasp.”

Lyssna gärna på hela eller åtminstone runt den 16:e minuten då Ken pratar om Gillian Lynne, världsberömd balettdansös och koreograf som hade stora problem i skolan som ung. Hon fick höra att hon hade koncentrationssvårigheter. Att hon inte kunde sitta still. Att hon var sjuk.

När hon egentligen bara var en dansare.

Den 7-åring som börjar skolan idag går i pension 2067. Hur många skiften kommer att ha skett innan dess? Hur många skiften, så fundamentala att hela samhällen omvälvs? Hur många yrkesroller kommer att ha kommit och gått innan denna 7-åring fyller 65?

Hur väl uppfyller vårt nuvarande utbildningssystem det löfte som Sir Ken utlyser? Att föra oss in i framtiden. Att förbereda oss för det som komma skall.

Framtiden tillhör den högra hjärnhalvan. Eller snarare: kombinationen av höger och vänster. Att kunna kombinera estetik och praktik. Att göra vackra och funktionella saker.

Framtiden tillhör också de passionerade talangerna. Att låta människor utveckla sina egna talanger och växa som individer hör framtidens skola till. Under min egen skoltid var individen ett skällsord. Skolans mål var att producera elever som presterade mer eller mindre likadant. Detta är industrialismens och massproduktionens logik. Låt oss begrava den i 1900-talet där den hör hemma.

Howard Gardner talar om sju olika sorters intelligens. Såsom musikalitet eller som i Gillian Lynnes fall, dansen, kroppskoordinationen.

Tyvärr är vårt nuvarande skattesystem också programmerat enligt industrialismens logik så det är oerhört svårt att skaffa sig en försörjning genom att skapa sådant som människor, enskilda individer, blir lyckliga av. Ett rot-avdrag för kulturarbetare? Varför inte?

Till sist måste synen på skolan som något man ägnar sig åt enbart i början av livet ändras. Att ständigt lära sig nytt, att ständigt växa som individ, att under hela livet lära – det tillhör framtidens skola.

Mer av höger hjärnhalva och resten av kroppen. Mer av lärande under hela livet. Mer individ och mindre kollektiv. Låt detta bli framtidens skola.