Som uppföljning på Johannas viktiga skifte, så följer här en passage ur kapitlet ”SYO” ur Lena Anderssons debutroman ”Var det bra så?”, tror jag tyvärr inte är helt otypisk:

– Filmkritiker eller vad det heter, det vill jag bli. [ … ]
– Ja du. Det är så ytterst få som blir filmrecensenter förstår du. Man måste plugga en massa år på universitetet.
… en massa år på universitetet. De ljusblå husen inne i stan. […] Har du gått där, pappa? Nej. Skrockande. Jag är selfmade, jag…
Syo knäpper händerna i knät. Hon tittar forskande på Lotta Svensson.
– Och filmvetenskap tar väldigt mycket tid i anspråk. Så man kan inte ha någon familj eller så. [ … ] det är hemskt hård konkurrens. Hemskt hård. [ … ]
– Jag behöver inte ha någon familj, säger lotta. [ … ]
– Så ska du inte säga, det är klart att du ska ha barn. […] Det är en vetenskaplig och intellektuell disciplin och inget man gör för nöjes skull. Tro mig Lotta, det är bättre att du riktar in dig på något mer realistiskt. Du som är så duktig. Du som har så bra betyg. Jag säger inte detta för att vara elak, det måste du förstå, utan för att du inte ska bli ledsen senare. Det är inget du ska tänka på. Det är ett svårt yrke, svårt att bli och svårt att få jobb sen. En omöjlig bransch. Du kommer vara tacksam över att jag sa detta. Det lovar jag dig.

Nyligen var frågan uppe om att det behövdes fler syo-konsulenter till skolorna. Må hända är inte omvårdnadens automatisering fulländad. Syokonsulentens digitala motsvarighet är däremot, med endast viss risk för utslaget ovan, överlägsen sin eventuellt bittra ”gråhårig tant”-föregångare.

Skulle någon gråhårig syokonsulent någonsin rekommendera en pojke med bristfälligt intresse för skolan, men ett vitalt för datorer, att läsa ren matematik, teoretisk datalogi och teoretisk filosofi?

Knappast. Högskoleingenjör, eller direkt ut i arbetslivet, vore snarare det typiska tipset till den datorintresserade för 10 år sedan—civilingenjör i bästa fall. En kugge redo att passas in i maskineriet, om man känner för att anamma en lätt banal retorik.
Kanske skulle den digitala syon år 2009 ge liknande svar, men förhoppningsvis finns det mer info för den som råkar tillhöra den långa svansen. Om inte annat är google ständig vän till alla svansar.

Syosvaren väcker frågan: För vems skull ska vi gå i skolan? Vår egen, eller samhällets? För vems intressen talar syon? Sina egna, den unge enskildes eller samhällets?
Blott det faktum att den obligatoriska skolan finansieras av samhället riskerar att göra incitamenten skeva.

Ty demos skall formas. Skolan är verktyget, och allt sker under suffixet -plikt. Inte konstigt att verkligt fria friskolor skrämmer.