Anders Sandbergs gästinlägg om apokalypsens svans skulle kunna ses som en fördjupning av min tidigare skiftesspaning efter samhällets skyddsmekanismer. När han skriver om ”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point” kan jag inte låta bli att småle. Det är just denna kostnadsminskning för massförstörelse jag eftersträvar skyddsmekanismer för.
Fast leendet svalnar något när man läser om partikelacceleratorn LHC som den 21:e oktober i år är tänkt börja användas på allvar.
CERN, som driver LHC, har dock stött på legala problem då man inte tillräckligt säkert har kunnat bevisa att acceleratorn inte förintar jorden:
However, opponents fear the machine, which will smash pieces of atoms together at high speed and generate temperatures of more than a trillion degrees centigrade, may create a mini-black hole that could tear the earth apart.
Även om forskarna den här gången får rätt och jorden snurrar vidare även den 22:e oktober så kan man undra om säkerhetsribban sänks aldrig så lite inför nästa experiment. Eller nästa. Eller nästa…
Uppdaterat: idag fick det här stor uppmärksamhet i media, bl.a. här och här.
Det här låter ju ganska vansinnigt, men antag att det finns superintelligenta individer som avstår från att redovisa sina fantastiska upptäckter just bara därför att de ser precis ovan utveckling. Men sådan är väl inte människan beskaffad.
Riskdiskursen om partikelfysik har varit intressant. Fysikernas grundsyn har varit enkel och tydlig: eftersom mycket större energimängder frisätts mycket oftare i naturliga processer är det ingen fara. Men ett par ”spännande” hypoteser och kanske missuppfattade resonemang om ”big bang i acceleratorn” har skapat en grupp Aktivt Oroade personer som driver farhågan att något kan gå fel. Media spelar upp detta, eftersom det passar in i många standardstorys. Fysikerna svarade med en uppsättning riskanalyser, där vågen kring Brookhavens RHIC var förvånansvärt slarvig (men tillräcklig för att ta bort risken att mainstream tog kritikerna på allvar). LHC ledde till en andra våg, som faktiskt framtvingade bättre analyser. Fysiker är dock helt övertygade om att allt detta analyserande är slöseri med tid, och har goda skäl att ogilla de Oroade som ganska ofta går över gränsen till irrationalitet. Men givet att riskanalyser har viktiga sociala aspekter och de faktiska problem man sett med utformningen historiskt sett, så finns det rationella skäl att försöka göra dem bättre till nästa gång.