Varning för amatörerna- veckans skifte

Gör-det-själv, do-it-yourself är en trend som lämnar mig kluven efter Skiftet från Alexander Funcke.

Den negativa sidan av trenden är att den i många stycken inte är frivillig. Martin Timell lyckades framgångsrikt vända sig till en befolkning av hemmafixare som inte har råd att ta in en hantverkare. Skatterna slår hårt, och då är det billigare att spika själv, särskilt om man inte uppmärksammar alternativkostnaden att man gör ett sämre jobb.

Dålig amatörism och dålig automatisering har alltså liknande grunder, man implementerar IT-lösningar för att slippa ha med kunden och medborgaren att göra och för att ta bort en personal.

Regeringens nya förslag, med riktade skattesubventioner följer det här problemet. Vissa typer av tjänstekonsumtion ses som bättre än andra, med gränsdragningsproblem i vissa fall. Då är det bättre med sänkt moms över hela linjen eller lägre löneskatter (så kallad arbetsgivaravgift).

Den positiva sidan är att det är att många det faktiskt finns en mottrend till specialiseringen. Det har blivit enklare, mycket tekniken fungerar inte med expertkunskaper utan med allmän förståelse av system (se datarevolutionen). Verktyg har blivit billigare och bättre, även de som var riktade till specialister. Hobby och pyssel har alltid funnits, men hemmapularen har tagit in på proffs och organisationer.

Alexander skriver om journalistikens avprofessionalisering. Det har han en poäng i, och det nämns av Anders Mildner.

Den glada amatörismen har även nackdelar, främst därför att även frivilligarbete och samhällsentreprenörsskap kräver tid och resurser. Det ideella kostar också tid och pengar för att bli bra, och är kanske inte den räddare i nöden som många ser när de stora institutionerna inte lyckas. Nej, jag tror att proffs och amatörer tillsammans sporrar varandra till bättre arbete, och då kommer vi till det verkliga skiftet. Vi måste börja se över vilka strukturer som finns för samarbete och delande av information och resurser. Både för sociala medier och för arbete kan göras när amatörerna jämnat ut spelplanen något.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Ett skifte i allmänhet och ett skifte i synnerhet

En kommentar på min presentationssida,

”Hm, ni ska nog hålla er till matematik eller dylikt.”

inspirerade mig till att ta denna posts tankebana.
Veckan skifte handlar nämligen om huruvida skomakaren ska bli vid sin läst, eller om hon också bör börja blogga, måla om fasaden, byta topplockspackning och så vidare.

Det sägs ofta att specialiseringen är en av nyckelkomponenterna i den fenomenala välståndstillväxten som mänskligheten i allmänhet, och i västvärlden i synnerhet åtnjutit.

Det finns många som försöker verka åt andra hållet. Do-it-yourself (DIY) industrin, med företag som Black&Decker, och galonsfigurer som Martin Timell gör allt för att vi skall bli intresserade av att bygga, fixa och dona själva.
Den faktiska ekonomiska nyttan är sällan hela argumentet till DIY-lösningar, utan det finns även ett psykologiskt ”kan-själv”-argument, som tycks appellera väl. D v s fram tills de halvfärdiga byggprojekten fyller 3 månader och man äntligen hyr in specialiserade hantverkare.

Utöver dessa särintressen som verkar för generalisering gror det en närmast primitivistisk rörelse. Den verkar för att vi skall handla mer och mer närodlat, och med ett ideal som pekar med hela handen mot total självhushållning. Generaliseringen tillgrips här med argument om ”ekologisk hållbarhet” tillsammans med ett alienerings-argument som lite godtyckligt förkunnar att bondesamhället är det ”mänskliga”, och beklagar att vi överger det.

Den generaliseringstrend som jag började posten med, medborgarjournalistiken, som vi här på Skiften kan tyckas ohämmat omfamna gång på gång, är en trend som jag än en gång mer eller mindre ohämmat skall omfamna.
Ty denna generalisering tycks mig vara väsensskilld från de tidigare. När man lejer bort byggandet av altanen, odlandet av salladen, eller stickandet av koftan, så har man blott bytt resultatet av en typ av arbete mot en annan. Med idéer, konst och kommunikation är det annorlunda.

När ledarsidan i min lokala dagstidningen har tänkt, och skrivit åt mig har de prioriterat ett fåtal frågor och ett fåtal perspektiv. Det perspektivet jag har, eller den fråga som ligger mig närmast hjärtat är sannolikt inte prioriterad.
Mina idéer, och om jag känner behovet av det, vädrandet av dem samma, är på ett annat sätt än altanbyggande förknippat med mänskliga värden, och mitt egenintresse. En starkare form av ”kan-själv”-argument, om man vill.

Vilken är den sammanvägda trenden, specialisering eller generalisering? Finns det rent av en konvergens att tala om? Om vi blir mer av generalister kommer det att skada den framtida tillväxten? Vem kommer vara mest beundransvärd, specialisten eller generalisten? Och slutligen, vad innebär 3D-skrivaren för denna utveckling?

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Ang. Informationssamhället: Media pressade av stöd

Ur SOU 2006:8:

I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Stöd för att öka konkurrens? Ehm, ja just det. Inte ens utrustad med all marknadsskepcis i världen kan man ta i det påståendet med tång åtminstone inte med detta fall i åtanken.

Hur kan man utan att sitta i knät på den etablerade mediasfären försvara denna kvarleva? Finns det något som rasat i pris så mycket som att publicera och leta information? Alla kan etablera sig och massor har etablerat sig. Vilket implicerar enormt varierande kvalité, men ocks

å urval.
Det är inte för inte som begreppet medborgarjournalistik nått den välkända ytan och även spektrat mellan grannens blogg och de stora dagstidningarna har fyllts på. Genom just konkurrens, men trots presstöd.

Jag tillhör inte dem som tror att gammelmedia sjunger på sista versen, men jag tror att de kommer tvingas justera sin tonart för att det inte skall bli full kakafoni i det enormt breda utbudet. Presstödet enda egentliga funktion är att ge syre åt de konkurrensodugliga publikationernas otidsenliga toner samt ge extra vinst åt de som skulle klara sig i vart fall.

Låt mig påminna om den fruktade dansbandsdöden och hur glada vi är att diskon faktiskt fick etableras, om än välreglerade. Länge leve Schumpeter.

Slutligen en bonus liknelse:
Den s k medborgarjournalistiken blir för media och därmed även demokrati vad Indie-scenen är för amerikanska Billboard listan. Något som kan sparka ett skenande skeende åt rätt håll.