internet governance

Hur kommer framtidens internet att se ut? Det är en fråga som jag varit framme och nosat på med mina inlägg på Skiften tidigare.

Hur internet kommer att se ut är nämligen inte säkert, det finns inte en karta. I dag har vi ett i backspegeln förvånansvärt öppet internet. Särskilt när vi ser på vad som skulle ha kunnat vara de alternativa strukturerna.

Minitel startade i Frankrike på 80-talet. Det var ett datanät för allmänheten. Mycket av det som nu finns på webben fanns redan då på Minitel (eller Teletel som nätverket egentligen hette, Minitel var terminalen). Där kunde man bok biljetter, beställa på postorder några decennier för dotcoms kom på idén, skicka textmeddelanden och använda elektroniska anslagstavlor (vilket var mycket populärt för prostituerade att hitta kunder på). Det gick att göra elektroniska betalningar. De dumma terminalerna fick man gratis av post- och televerket, men man betalade för varje minuts användning.

Den dumma terminalen var då bara ett tangentbord och en skärm, ingen egen processor eller minne (förutom för att förstå knapptryckningar och skärmsignaler). Minitel var en sådan succé att internet började introduceras i slutet av 90-talet i Frankrike, mot nio miljoner Minitelterminaler med 25 miljoner användare.

Faktiskt finns hela två miljoner terminaler för Minitel ute, och iallafall en miljon används fortfarande

Japan har länge sett som datateknikens hemland, men de var också långsamma på att utveckla nätet. Detta då det var bra mycket lättare för dem att utveckla föremål som innehöll renodlat funktionen. Istället för att köpa en jättedyr motsvarighet till den första hemdatorn för att skriva det komplicerade japanska skriftspråket så köpte man en Nintendo konsol och kunde börja spela direkt.

Dessa två datahistoriska alternativ hade inte varit för omöjliga att tänka som utmanare. Dock så fick vi de smarta, generella terminalerna där PC och internet gav användaren makten över funktionerna. Det var inte planerat att utvecklingen skulle gå så, men det fanns de som tog upp debatten och påvisade tydligt fördelarna. Jag anser att vi i längden vann mycket mer på den mer öppna miljön vi fick. Den blev långt mer innovativ, om än kanske mer komplicerad och mindre säker för användarna.

Är vi kanske på väg tillbaka till det slutna nätet och de dumma terminalerna? Är virtualiseringen slutet för vår kontroll av mjukvaran? Två frågor jag ser som något överdrivna, och som inte tar upp fördelarna, för dem finns ju. Men jag tar upp den kontroversiella sidan som ett skifte, då jag inte ser så mycket diskussioner. Det är en annorlunda debatt än den som förts i Sverige tidigare, som varit mycket mer av fysisk infrastruktur, och jag tror att det är nödvändigt att ta upp den nu.

Vi kanske får tid att diskutera detta tack vare finanskrisen, och att det inte verkar gå så bra för Google hittills.

Striderna om toppdomänerna fick lite uppmärksamhet för några år sedan, men den här debatten kan bli svårare.

Framtidens informationsstrukturer tas inte riktigt upp i politiken utan mest i inköparrollen och integrerat i andra verksamheter. Visst kan man lära sig på dataslöjden, men man måste först ha möjligheterna att arbeta öppet och fritt i miljön.

Så vad kan vi se för konkreta fördelar i den nya miljön? Är den så ”dum” som jag provokativt skildrat den? Vad ser vi för nackdelar? Var bör vi lägga tonvikten i skiftet?

Pingat på Intressant.se

Läs mer om internet, framtiden

Igår besökte jag ett seminarium om Second Life och virtuella världar hållet av Institutet för Framtidsstudier Är framtiden virtuell?

Intressant att ta upp frågan om de virtuella världarna igen, särskilt efter att hypen gick ur i somras.

Tyvärr så gav seminariet intrycket att inte mycket hänt sedan år 2007. Per Almström gav ett tal om grunderna kring Second Life. Olle Wästberg berättade om Svenska Institutets Sverigehus. Marie Cronström om HSB:s kampanj kring en ö riktad till ungdomar. Tomas Forsman om events i SL för Nätverket SIP. Therese Åhs om sina framträdanden som sångerska och hur hon drev på sin IRL karriär via SL.

Alla inläggen pekade på hur organisationer använt SL som en förlängning av sin verksamhet in real life och pionjärförsökens resultat varit blandade. De påminde om de första fasen då hemsidor lades upp på nätet på 90-talet, där ofta material återanvändes, och inte utformats speciellt för just den nya kanalen. Snarast riktades seminariet in på IRL-organisationers problem i de virtuella världarna- där Svenska Institutet fick ta reda på hur svensk arbetslagstiftning skulle gälla för avatarer.

Varför bröt inte SL igenom? Dels för att Linden Labs, SL:s skapare, valde att utforma världen efter vårt nuvarande 2D-paradigm i dataarkitekturen, där 3D kräver enorma bandbreddsresurser vilket ger flaskhalsar i webbens hierarkiska struktur. Det ger lags, vilket leder till att användare tröttnar på det långsamma. Man stannar inte så länge så att man hittar något att göra- och då blir det inte så många som stannar så länge att något kan hända. Vid ett givet ögonblick finns ungefär 45000 användare påloggade, och globala PR-satsningar som når den digitala motsvarigheten till Motala, ger inte så mycket.

Linden Labs kritiseras också för att just gjort sin värld för mycket som bara en kopia av ”den riktiga världen” (som debattören Ana Valdés tog upp redan i februari 2007) och man har böjt sig för att europeiska användare skall betala europeisk moms samt förbjudit bankverksamhet från de som inte har tillstånd för sådant IRL.

De unika kulturerna och det specifika SL-näringslivet är styrkan i Second Life, och innovationer där kan vara helt skilda från det som sker off-line. Den som var närmast på seminariet att se dessa möjligheter var Anders Hektor på Näringsdepartementet, som såg en analogi med Sveriges erkännande av Republiken Kosovo. Även om han inte såg erkännandet av en virtuell stat i den snara framtiden tog han upp idén. Hektor underströk också vikten av institutioner och relationer mellan det virtuella och det reella. Det är viktigt, frågor om juridik, upphovsrätt och jämlikhet för senkommare till de virtuella världarna är stridsfrågor- och där krävs en diskussion om anarki, ”choice of law” eller ”Acts of God” (att ägaren bestämmer allt, ned på ”naturlagsnivå”) för att utveckla de virtuella världarna. Kruxet är att dataspelsbranschen ju inte har kapacitet för sådana debatter.

Ulrika Bennerstedt tog upp forskningen kring livet i virtuella världar med en intressant diskussion om beroende och forskningen skiftat.

En illustration av problematiken visades av de politiska ungdomsförbundens kommentarer. Närvaro i de virtuella världarna var ett ställe att ”vara där ungdomarna är” som fritidsgården eller politikchatten. Men de virtuella världarna har också sina egna, specifika politiska frågor, som kan vara viktigare för användarna när de använder sina avatarer än vad som händer i hemkommunen. Precis som andra miljöer. Om man går ut i den virtuella världen och inte tar hänsyn till det är risken stor att man misslyckas att kommunicera. Vad har SSU för åsikter kring copybot eller att veckolönen för vissa konton sänks? Hur bemöter MUF ideologier som är mikroskopiska off-line, men hyfsat väl representerade online?

Framtidens virtuella världar blir nog plattformar, som Croquet, där precis som webbens arktitektur inte var färdig från början. Där blir Second Life ett intressant första experiment, och säkert mycket framgångsrikt för de som har en verksamhet som fungerar för mediet. Men nog bara ett första steg mot en mer spännande framtid.