FRA-lagen

Ang. Det sista partiet: De första nätverkens framväxt

Nicklas Lundblad använder Max Weber för att beskriva bloggosfären. Det är en spännande användning, då Webers tankar blev avgörande för hur vi beskrev industrisamhället (och även en av grunderna i den kritiska teorin). Lundblads skisser utmynnar i dels en fråga om värderationalitetens återkomst i politiken, en förtrollning av samhället, dels att bloggosfären är ett eget parti som påverkar mobiliseringsgraden av väljarna.

Mina svar på frågorna från Nicklas Lundblad är:

1) Jag tror att värderationalitetens återkomst blir ganska så lätt att förhålla sig till för politiska strateger. Informationsmängden i samhället ökar, vilket göra av samhällsdebatten är svårare att avgränsa. Det blir flera storters dialog istället för en enda bloggosfär.

2) Mobiliseringsgraden hos väljarna kan vara ett intressant mått, till viss del finns detta i opinionsundersökningar i dag. Opinionsinstituten räknar ofta in en röstbenägenhetsfaktor i undersökningarna.

Weber studerade rationalitetens negativa och positiva effekter på det industrialiserade samhället. Han delade upp rationaliteten i målrationalitet och värderationalitet som sagt, och gjorde ytterligare en uppdelning mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk, teoretisk, substantiv och formell rationalitet.

Den formella rationaliteten strävar efter ändamålsenlighet, förutsägbarhet, kostnadseffektivitet, att kvantifiera genom att finna optimala mål att uppnå. Avmystifieringen av samhället kommer från att Weber såg att den formella rationaliteten inom bl.a. industrin, militären och statsförvaltningen hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet. Detta är den rationalitetens järnbur som Weber talade om. Alla verksamheter och institutioner i samhället skulle anpassas till att fungera som stora organisationer.

Den substantiva rationaliteten utgår från värderingar, där medel och mål diskuteras tillsammans. Det är en dialog, och grunden för dialog är motsättningar. Logik bygger dock på att det inte finns motsättningar och att den information som finns tillgänglig inte är för omfattande och olikartad. I den substantiva rationaliteten diskuteras vad som bör vara optimala mål, betydelsen för vad som man anser vara ”optimalt” i sammanhanget och om det är bra att sträva efter det.

Här ser vi grunden till regeringens ”irrationella rationalitet” i sitt försvar av FRA-lagen. Det optimala beslutet var fattat, och att föra ett substantivt samtal skulle skapa motsättningar.

Som Joakim Lundblad påpekat är pratarna inte en ny företeelse. Friedrich A. Hayek beskrev hur dessa pratare, de intellektuella i en mycket vid mening, i högsta grad påverkade agendan även i de mest målrationella samhällena i mitten av 1900-talet. Ur The intellectuals and socialism

I alla demokratiska länder, i USA ännu mer än på andra håll, råder en stark tro på att de intellektuellas påverkan av politiken är försumbar. Det är tveklöst sant om de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka beslut, eller i vilken mån de kan påverka folkopinionen i de frågor när deras åsikt skiljer sig från massornas. Men sett över en längre tidsperiod har de förmodligen aldrig utövat så stort inflytande som de gör i dag i dessa länder. Den makt de utövar genom att forma den allmänna opinionen.

Weber förutsåg dock inte riktigt de tekniska framsteg och vinster från internationell handel och utbyte som skulle ske under 1900-talet. De gav pratarna nya verktyg och ett genomslag de tidigare inte hade. Poängen här är att internet har hjälpt till att göra pratarnas samtal långt mer intensivt och brett. Det har också gjort insamlandet av relevant information svårare, då informationen inte bara blivit mer omfattande men också mer komplicerad.

Weber var subjektivist i sin metodologi. Men han hade också sin tids förkärlek till att skapa övergripande kategorier för samhällsstrukturer som är mycket mer myllrande och osamordnade än teorierna vill erkänna. Karl Palmås skriver om debatten mellan sociologerna Tarde och Durkheim (Durkheim ses tillsammans med Weber som sociologins fader). Debattens pendel verkar nu svänga tillbaka till att beskriva processer och delmoment, snarare än strukturer och helheter.

I dag så förknippar vi mobilisering av samhället med företeelser som demonstrationer på gatan, ett avslöjande av strukturerna eller att den får folk att gå till valurnan. Men bloggarna har nog inte riktigt det inflytandet i en tid av gör-det-själv, självorganisering, decentralisering, mixning och byggande av alternativa system. Det relevanta för ett parti, eller någon annan form av politisk kraft, är hur man genererar en intensitet miljö för kreativitet (Per Schlingmann från moderaterna pekar i den riktningen) runt sig, där utgången inte riktigt går att specificera.

Så ser vi också framväxten av mindre nätverk inom partierna som t.ex. Centeruppropet. En smart återförsäljare inser att nyckeln till framtiden är att ge kunderna fler valmöjligheter, inte att agera som en portvakt. Det gäller också för framtidens politiker.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ang. Informationssamhället: De arga mobbarnas seger?

Joakim Lundblad inledde veckans tema med en positiv artikel om informationssamhällets decentraliserande effekt där han pekar på att vi nu håller effekterna av informationstekniken på att bli synliga bortom ”the early adopters” den tidiga informationsaristokratin. Vi är inne i den tredje informationsrevolutionens konsolideringsprocess. Konsolideringar är viktiga men naturligtvis inte så innovativa faser. Det är konsolideringarna som gör att man kan gå vidare till nya innovationsfaser. Hur skall vi använda det här? Borde det vi gör nu ändras eller skrotas? Vad funkar, vad funkar inte? Vad har det för effekter? Vad bör det ha för effekter?

Det gör analysen svårare för en bransch som präglats av ”wow, dude, cool!” och det kontinuerliga öppnandet av nya fält, vilket Anders Mildner tog upp i Sydsvenskan från sina intryck på Reboot.

Konsolideringarna går i en annan riktning än tidigare. Johannes Forssberg påpekar i Vem vill adda Raj-Raj? att den syn som partier, PR-firmor och företag tagit till sig om Web 2.0 stöter på patrull. De sociala effekterna Web 2.0 verkar inte främja styrning från en central punkt utan mot att nätet mer liknar ett decentraliserat system av lokala noder, lokala flugor, lokala relevansgrupper som kan sammanstråla ibland till större styrka. Det finns inte en kraft bakom FRA-motståndet, som skulle bjudas in till samtal och neutraliseras genom att företrädarna kan ingå i korporativa kommissioner. Det finns flera olika motstånd.

Sådana självständiga system har skapat rädsla och misstänksamhet hittills, när de anats. I dag så förs större krav fram på kontroll, som t.ex. av virtuella världar. I ett samhälle som tidigare präglats av
av att det är lätt att finna ”vem som står bakom” blir frågor om marknadsföring, politik, kommunikation svårare och mer komplicerade.

Notera att skiften inte bara har goda konsekvenser. Bara för att äldre centralistiska lösningar som censur, blockeringar, registreringar som kränker integriteten inte fungerar så bör vi ändå ha en debatt om hur olika nätkulturerna kan hållas i ett bra och öppet skick.

Wikipedia är ett bra sådant exempel, som fått kritik för bias i sin editorkultur. Där uttryckte jag min oro i Expressen för att om man inte tar upp den decentraliserade contentkulturens avigsidor så kommer en långt skadligare motreaktion. Wikipedia är ett alldeles för bra projekt, tack vare Jimbo Wales öppna grund i katallaxi, för att det skall behöva drabbas av tillslutande lagar och regleringar.

Det är i vissa sammanhang för lätt för trollen att ta över diskussioner. Blir Clay Shirkys glada vision förstörd av arga mobbar?

Här är Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel intressant. Ja, Siegel är gnällig och har en närmast bitter ton mot de sociala medierna. Han talar om registrering och att pseudonymer måste bort. Han är själv en illustration på några av problemen inom sociala medier genom sin skandal som sock puppet. Men frågan är relevant; hur undviker vi att en egalitär, självuttryckande, antihierarkisk, icke-exklusivt internet standardiserar sina användare (eller delkulturer av dem)? Det finns ”bad seeds” ute på nätet, och bara för att vi tolererar dem behöver vi inte acceptera dem. Vad gör vi åt nätmobbning? Hur bedömmer vi vad som är sanning bäst? Hur undviker vi att neddumning sprider sig och blir dominant på nätet?

Decentraliserade lösningar fungerar bäst, och det ställer oss inför det svåra problemet att odla en god kultur. Skiftet som informationssamhällets decentralisering ställer inför är att vi måste ta tagit i våra värderingar kring teknikens användning.

Pingat på Intressant.se

Övervaka FRA

Veckans skifte handlar om övervakning

Ett problem med 2000-talets övervakning är att den oftast passas in i 1900-talets översyn. Det blir en parlamentarisk kommitté eller ett statligt verk som skall genomföra översyn. Det räcker inte.

Anders Sandberg diskuterar frågan om när övervakning är okej. Det finns legitima skäl till övervakning, att det bör finnas krav på effektivitet och översyn för att beivra missbruk.

Sandberg tar dock upp en ovanlig syn. Intrång i privatlivet måste balanseras en lika stor eller större ökning av öppenhet och högre krav av redovisningsbarhet vid ansvariga myndigheter.

Om FRA får läsa min aktivitet på internet, så bör all internetaktivitet för FRA också avlyssnas genom ett förbiseende organisation för att kontrollera den. Det här brukar man i Sverige vifta bort med offentlighetsprincipen, men den visar sig inte vara tillräcklig, det behövs en verklig maktdelning och tillräknelighet. Precis som framväxten av digitala medier har gjort traditionell informationsinsamling lättare, kan den också göra det lättare att hålla människor ansvariga. Som tidigare påpekat har ett av de områden som berörts minst av informationsteknikens intåg i samhället varit politiken och statsförvaltningen.

Den traditionella idén om tillsynsmyndigheter helt enkelt måste uppdateras för en tid då makt och tillräknelighet är svårare att separera.

Pingat på Intressant.se

Så lärde jag mig att älska Storebror

Veckans skifte handlar om övervakning

I George Orwells berömda roman 1984 finns en numer klassisk syn där huvudperson avkrävs sin kärlek till den framtida Stalinkopian ”Storebror”. Fruktan vill inte makten ha, för det implicerar att motstånd mot den ens skulle vara möjlig.

Makten finns inte riktigt på samma sätt som tidigare centraliserad hos en aktör. Orwell beskrev ett 40-tal där klyftan mellan KGB, CIA, SÄPO, det militärindustriella komplexet och den vanlige medborgaren var väldigt stor. De stora organisationerna har haft tillgång till liknande tekniker länge, skiftet är att nu fler av oss också har det.

Debatten om FRA-lagen landar lite enkelt kring avvägningen mellan integritet och säkerhet i samhället tenderar att hamna i gamla vedertagna positioner.

Etikerna undviker att vara normativa i sina uttalanden, och har föreslagit ramar för att bedöma övervakningen som bra eller dålig – inte som acceptabel eller oacceptabel. Deras plats har i stället fyllts av debattörer som varnar för att vi nu träder in i ett dystopiskt övervakningssamhälle, men ofta utan att föreslå vad som kan göras åt det eller uppmärksamma de nya säkerhetsproblem i samhället som faktiskt bör lösas. Statsmakten har intagit en tämligen enkelspårig syn, att intrång i den personliga integriteten ibland är nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning och därför bör ske.

FRA-lagen är inte bra som den utformats, om vilket jag skrivit i Kvällsposten idag. Den är vag, den brister i demokratisk insyn, det fördyrar för operatörerna vilket konsumenterna får betala för och det pressar in informationssamhället i en paranoid tanke som skadar yttrandefrihet och innovation.

Men det är inte alltför ovanligt för hur lagar ofta i Sverige. Det bästa vore att regeringen drar tillbaka sin proposition… men för att ta ett nytt grepp om frågan.

Vi är nog överraskade av både hur viktigt informationstekniken har blivit, av hur vår riksdag faktiskt har blivit kraftigt dominerad av regeringen (vilket grundlagen faktiskt haft som tanke i folksuveräniteten), och hur plötsligt vi kunde dra nytta av sociala mediers styrka.

Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning – mer reglering är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet begränsar övergrepp och formare snabbare en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik. Nödstopp av tekniken är inte bra, kommer ni ihåg debatten kring PUL?

För det här gäller inte bara vad en myndighet gör eller vad polis och säkerhetstjänst vill göra. Vårt samhälle är alltmer beroende av att vi lämnar elektroniska spår. Där är spårbarhet något positivt.

Vid jul tog jag upp att vi i många fall gärna lämnar digitala fotspår och faktiskt tycker att det är bra att informationen om oss sammanställs av någon. Det är bekvämt, det ger mig många nya tjänster och förbättrar värdet av varor och tjänster som fanns tidigare. Visst, man brukar säga att bekvämlighet betalas med frihet och anonymitet, men egentligen borde man få både och- utan att behöva tvingas välja. Svaret ligger i tekniken.

Vi kommer också att behöva ta en debatt om samhällets skyddsmekanismer, hur skyddar vi egentligen oss mot de högst reella hot som terror och vansinnesdåd medför?

Så det kanske är att vi kommer att behöva en ”storebror” bara storbror blir klart och tydligt definierad och kontrollerad. Samt själv övervakad av en mängd småbröder- i det kommer kanske det mest positiva från bloggbävningen

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,