älls måttstocken ut. Men vems måttstock är det?

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett ”vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. ”Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, ”tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

”Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden ”oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. ”Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.