disperfektion

Ang Disperfektion: Den perfekta vägen

I veckans skiftespost ställer Johanna Nylander frågan om vi är på väg mot en glorifierad disperfektion och om vi blir mer öppna eller mer slutna? Jag ser det som strömningar och motströmningar. Vi har haft en period med ökande strävan efter det perfekta, med makeovers och extreme makeovers av våra kroppar och hem. Det finns inget som lämnas åt slumpen, allt kan bli lite bättre. Jakten på den perfekta hälsan. Du är vad du äter.

Inledningsvis användes internet som en stor anslagstavla, sedan blev det skyltfönster. Nu är det interaktion och konversation som gäller. Då gjordes megalanseringar – minns Boo som sköt sin framför sig ett bra tag – nu görs betalanseringar. Produkten behöver inte vara perfekt, det är vägen dit som står i fokus, som ligger i offentlighetens ljus och skärskådas. Hur många gånger har vi nu inte sett kommentarer kring, inte vad den där vd:n eller politikern gjorde eller sa, utan kring tidpunkten för presskonferensen. Och hur många tv-serier har vi nu inte som går ut på att slipa fram en diamant: Idol, Top Model etc.

Have no fear of perfection – you’ll never reach it.
/Salvador Dali

Nu och ett tag framöver gäller det att hitta den perfekta vägen, och att attrahera rätt följeslagare för resan.

Veckans skifte: Disperfektion

I dagarna har sista avsnittet av scifi-serien Battlestar Galactica visats i staterna. Utan att avslöja för mycket tar serien sig an både teknikens utveckling, AI och definitionen av en människa. Politik, religion, teknik och kultur mixas till en frakking fantastisk serie. Trots att serien utspelar sig i rymden med högteknologiska medel är nätverk, kontrollmedel och övervakning oerhört sällsynt. Karaktärerna har alla möjligheter till att smita undan, vara anonyma och begå de där mänskliga snedstegen alla gör någon gång i livet.

Kanske är Galacticas storhet att ingen av seriens karaktärer är perfekta. Ingen är riktigt god, alla har sina agendor, och ingen är heller riktigt ond (inte ens cylon nummer ett). Och det är någonstans där jag vill se veckans skifte: att perfektion blir mer och mer ute.

De sociala medierna har gett fler möjligheten att dela med sig av en liten bit vardag. I stället för att bedömas med någon annans öga, blir den sociala exponeringen ett sätt att visa sig mänsklig. Kanske började det redan med stenålderssåpan Robinson och fortsätter i dag med en konstlad folklighet från en migrationsminister som gärna äter både ärtsoppa och stroganoff. De delade trivialiterna kan öka toleransnivån, för den dagen alla har en gammal nakenbild någonstans i nätets avkrokar blir det inte längre särskilt spännande. Eller, så kommer motreaktionen och allt fler av de privata trivialiteterna förbjuds eller bannlyses, och det disperfekta idealet hänvisas till fiktionen.

Är vi på väg emot en glorifierad disperfektion, eller vill vi bara porra lite i andra människors liv? Vad kommer vi uppröras över och moralisera över om i framtiden? och vad kommer vi själva vilja dela med oss av? Blir vi mer slutna eller mer öppna? Kommer vi måla upp en falsk fasad över vårt privatliv? Blogga om mat som börjar på q samtidigt som vi vräker i oss transfetter framför big brother?

Eller finns det en chans att avståndet tangentbordet ger oss, kan vara avståndet som behövs för reflektion och ökad tolerans även AFK?