Skildringar av framtiden var dystopiska och brutala när det inte var rena sagor.

Johannas skiftesfråga om Framtidsmannen fick mig att titta lite extra noga på dagens TV-serier, särskilt de som försöker skildra en framtid.

Då.

En TV-serie som är en ren fortsättning på 80-talets meste machofigur, Terminator, är Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Den ursprungliga terminatorn, i filmen från 1984, var en benhård mördarmaskin, helt avmänniskofierad och reducerad till mannens kanske mest centrala uppgift: jakten. I uppföljaren blir terminatorroboten något mer mänsklig och får också beskyddarens och fadersgestaltens roll. Mest macho i den filmen är annars Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor.

Nu.

I tredje filmen är terminatorn en kvinnlig figur men den filmen kommer nog att gå till historien som parentes i Terminator-mytologin. TV-serien är bättre. Summer Glau spelar mördarroboten Cameron med uppgift att försvara tonårspojken John Connor mot andra mördarrobotar. Till sin hjälp har hon Johns mamma, Sarah, spelad av Lena Headey.

Som bekant för de som sett filmerna kommer John i framtiden att leda ett människornas uppror mot robotarna, som fått för sig att mänskligheten bör utrotas – termineras. Maskinerna skickar då en robot tillbaka i tiden för att ta livet av John innan han blir vuxen. Något Sarah och Cameron sätter stopp för om och om igen.

Se serien här.

En annan TV-serie med framtidsinslag är Eureka. Serien utspelar sig i en liten stad någonstans i USA där någon statlig organisation har samlat landets skarpaste hjärnor för att i avskildhet kunna forska och experimentera sig fram till nya genombrott. I detta samhälle av supergenier hamnar Jack Carter med sin dotter Zoe. Jack är stadens sheriff och en av få invånare med normal IQ och större intresse av baseball än kvantfysik.

Medelmåtta. Pappa.

En medelmåtta bland genier, alltså.

Här i ligger seriens bärande idé då Jack får med sitt vardagliga och medelmåttiga sätt att betrakta saker och ting lösa de problem som uppstår när något experiment går fel och tiden börjar gå baklänges eller en gigantisk magnet råkar dra till sig rymdskrot som bombarderar staden.

Geni. Dotter.

Högsta hönset i byn är Allison Blake. Kvinna, såklart.

Geni. Chef.

Machopriset i serien går till Jo Lupo, Jacks vapendragare och kollega. Hon läser lika gärna Guns & Ammo som Cosmopolitan (även om hon försöker gömma de sistnämnda från sin kollega).

Macho. Kompis.

På stora duken ser vi lille roboten Wall-E räddas av sin stora kärlek, den avancerade och moderna Eve. Roboten Eve är till en början avigt inställd till Wall-E men lär sig efter ett tag älska den lille krabaten. Han städar ju åtminstone upp efter sig, städrobot som han är.

Detta är bara tre exempel men de är tecken på en tydlig trend i populärkulturen: framgång, styrka och mod håller på att bli kvinnliga attribut samtidigt som mannen reduceras till medelmåttlig bifigur. Rambo-typen är ingen framgångsrik människa på 2000-talet.

Fast det är inte mannen som får stå tillbaka för kvinnan. Istället växer en ny slags idealmänniska fram som är en kombination av de båda traditionella könsrollerna.

Förenklat: män med känslor och kvinnor med stake.

Daniel Pink skriver om hur framgång hamnar hos de som kan utnyttja både den högra och den vänstra hjärnhalvan, logik och känsla. På samma sätt kommer de som kan kombinera det bästa ur de traditionella mans- och kvinnorollerna att bli vinnare. Som nämnts tidigare på bloggen håller det på att ske en uppdelning mellan kropp och identitet som ytterligare kommer att accelerera denna trend.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OlLCqVKwWJk&hl=en&fs=1]
Stål och muskler.

Skillnaden mot min barndoms 80-tal är påtaglig. Men, någonstans på en skolgård just nu diskuterar förmodligen några 12-åringar vem som skulle vinna en fajt mellan Arnolds terminator och Summer Glaus dito. Även om vissa saker ändrar sig kan vi vara rätt säkra på att andra är sig lika. Jag skulle dock sätta en 50-öring på Glau.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_RGQGI7V8o8&hl=en&fs=1]
”Some times they go bad.”

Läs även andra bloggares åsikter om genus, framtiden, manligt, kvinnligt, terminator, tv, eureka

Jag hörde en intervju i radion med Ann Söderlund angående hennes TV-projekt: ”Världens härligaste män”, i vilket hon försöker objektifiera och kategorisera män i kategorierna:
Badboyen, Geeken, Tryggve, Playern, Djupingen och Snyggingen (Snyggve).
Efter fullföljd research kan jag blott, som brandmännen i Nilecity och likt Waldemar, konstatera:

”Det finns lika många definitioner på kille som det finns killar.”

Under samma morgonprogram i radion som gjorde mig uppmärksam på Anns TV-projekt premiärspelades den alltid lika stereotypa R’n’Bns drottning Beyonces nya låt ”If I were a boy”. Innehållandes strofer som:

”If I were a boy
I could just turn off my phone
and tell that its broken
so she’ll think
that I was sleeping alone
i’d put myself first
and make the rules as I go
cause i know that
she’ll be faithful”

För trots att det är svårt att sätta fingret på vad definitionen av kille, eller samtidsmannen, är, så existar det ju faktiska egenskaper som vi kallar manliga respektive kvinnliga. Dessa egenskaper bör som alla andra egenskaper betraktas som biologiskt och/eller socialt betingade.
Det har konstaterats att höga nivåer av testosteron (som män har betydligt mer av än kvinnor) gör människor aggressivare, mer riskbenägna och bred käkade, alltså manligare. (En intressant korrelation mellan just breda käkar och aggressivt uppträdande var artikelstoff i the Economist den 21 augusti 2008, genom inmätning av hockeyspelares käkar och antalet utvisningsminuter.)

I Ann Söderlunds program blir skillnaden mellan det biologiskt och sociologiskt manliga tydligt när hon gör en lite inblick i 1700-tals mannens garderob och liv. Ty minsta dispyt ledde till en duellering, men de trippade samtidigt omkring i fjompiga skor, hade peruk och drack te från små fat.
Det är därmed naturligt att tänka sig två olika typer av skiften associerade med framtidsmannen, skiftena som råder bland de sociala normerna och skiften bland de biologiska.

De sociala normernas förändring driver och drivs av samhällsutvecklingen, men min syn är att de rådande normerna är de som står sig bäst i en konkurrens mellan olika kända normuppsättningar inom olika regioner.
Min skiss till en gissning är därför att det kommer finnas ett ganska slätstruket mansideal, som kommer ligga ännu närmare det framtida slätstrukna kvinnoidealet än vad det gör idag, men som kommer bibehålla en skillnad given av stigberoendet.
Däremot kommer den långa svansen av alternativa ideal bli allt längre (även om det är svårt att tänka sig) och innehålla såväl ärkekvinnliga, som ärkemanliga mansideal.
Inom vissa jurisdiktioner kommer man säkerligen fortsätta att reagera på denna mångfald och bete sig som talibaner, men de kommer blott utgöra små fallerande experiment i den norm-konkurrerande myllan.

De biologiska förutsättningarna i begreppet manlighet är även de varierande från individ till individ, men ändå tydliga nog för att man skall kunna generalisera inom könen.
Ett intressant biologiskt skifte kommer tillstånd när man inte är fånge i sin biologi, utan kan välja även sin biologiska karaktär, och därmed kön.
Det finns möjligheter att ändra sin biologi idag, men det är komplicerade och begränsade procedurer—och dessutom ifrågasatta av det sociala sammanhanget.
Det är först när tekniken har blivit okomplicerad och det blir socialt accepterat, som skiftet blir ett samhälleligt skifte och inte enbart ett skifte för individen.

Detta betyder att symmetriska utseenden, typiskt manliga egenskaper, typiskt kvinnliga egenskaper och andra saker som idag ofta beskrivs som åtråvärda finns tillgängligt för alla.
Kanske blir det med dem som det blivit med fetman? När alla inte hade möjlighet att smörja kråset, så ansågs fetma vara ett tecken på fertillitet, styrka och välstånd.
Idag när det i väst är ytterst okomplicerat att bli fet, anses fetma vara en sjukdom—och är det några egenskaper förknippade med fetma, så är de inte positiva.

Framtidsmannen tror jag därför är assymetrisk, men framför allt föränderlig.

Frågans laddning kommer ju från feminismen och att den fokuserades i 50-talets USA. Enormt många fler möjligheter för kvinnorna, samtidigt som tudelningen mellan arbete och hem upplevdes som alltmer påtvingande. Visst steg antalet kvinnor på amerikanska arbetsmarknaden från 18,9% år 1890 till 25,8% år 1940 (enligt Brink Lindsey i boken The Age of Abundance) men synen på kvinnan i hemmet var kvar, och därför blev The Feminine Mystique av Betty Friedan så kraftfull. I kombination med delvis marxististiska och existensialistiska idéer blev den andra vågens feminism en krutdurk även om vi inte talar om radikalfeminism à la Andrea Dworkin. I segern över bristen fördes den sociala och politiska kampen över till kampen om kulturell acceptans och där kampen stämde överrens med reella förbättringar för det kapitalistiska samhället så slog kvinnorna igenom.

I nuläget så har förstås helt andra möjligheter öppnats upp för kvinnor. Journalisten Anders Rydell frågar var grabbarna är när kvinnorna plötsligt kommer fram i utbildning och arbetsliv. Alpha Girls boken av Dan Kindlon den går in på att beskriva unga elittjejers attityder. Nu tar de över, hej då gubbe.

När identiteterna har rubbats och en man inte längre behöver ha ett jobb, så behöver inte pojkar vara bättre, och de halkar efter. En liknande attityd fanns i boken Stiffed Susan Faludi (Ställd-sveket mot mannen på svenska, men förlaget Ordfrontsläppte originalets amerikanska undertitel) där den gamla fina manligheten bryts upp av den kommersialiserade Calvin Klein modellerna av manligheten

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-SA3ZKWkO4Y&hl=en&fs=1]

Stjärnor som Susan Faludi och Naomi Wolf har nog tappat sin glans sedan länge, med att nästan bli traditionalistiska (läs Cathy Young i Reason om den organiserade feminismens förlorade väg).

Are chavs the only real men? När jag söker svaret i den nyligen utkomna antologin Pittstim så hamnar jag i samma kritik som kom upp mot Faludi. Boken berättar inte bara historier om hur det är att vara man, i kissbombningens spår så dyker det snarare upp vissa problematiska manligheter.

De äldre begreppsapparaterna som fördes över från kulturkrigets USA, har fått problem, även sina försök till försoning mellan essentialism och den i Sverige starkare strukturalism. Den manlighet som verkar vara mest i kris och osäker verkar ses som en mycket traditionell arbetarklassmanlighet. Det beror nog inte på kris för manligheten i sig och att svara med att utvidga offerstatusen till män tror jag inte löser problemen.

Jag tror vi skall vara långt mer försiktiga än slutsatserna från Alpha Girls av Dan Kindlon, och förändringarna kan vara ojämna.

De nya manligheterna kommer att experimenteras fram, kanske med den tredje platsen borta från hemmet och arbetsplatsen som bas. Internet har redan nu blivit en sådan tredje plats. Där börjar vi röra oss mot frågor som morfologisk frihet genererar. Det ger möjligheten att kombinera ihop element från macho och mes, men det blir lokala pragmatiska kombinationer som utgör manligheten.

Pingat på Intressant.se

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den ”normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?