Det nyligen avslutade presidentvalet i USA har satt fokus på kontinenten på andra sidan atlanten, och hur det amerikanska systemet fungerar. Landet är inte ett idealt exempel, men det är ett land där boplats gör skillnad, och delstaterna har alla sina egna system och regler. Om jag vore pacifistisk abortförespråkare, dödstraffsmotståndare och förespråkare av höga skatter och stora välfärdssystem skulle Texas inte vara mitt första val av bostadsplats (om jag inte var masocist också), liksom jag knappast skulle driva frågan om att få bära stora vapen om jag vore nyinflyttad på manhattan.
Även utan stora generaliseringar är även en kortare flytt ett val för de allra flesta vuxna individer. Även om arbete och utbildning ofta är det som styr bostadsort, finns det i sverige ofta ett val bland kringliggande kommuner med olika skattesatser och välfärdsfördelar som konkurrerar. Med större möjligheter till rörlighet och pendlingsutrymme blir valet tydligare och konsekvenserna mer påtagliga. Det emikratiska valet förutsätter att rörligheten fungerar och att regelsystemen underlättar kommunikationer platser emellan. Kanske kommer vi i framtiden se större skillnad mellan bostadsort och arbetsort, och därmed växlingen mellan olika politiska system.
Öresundsbron har gjort det möjligt för många att bli mindre beroende av att bo i samma land man arbetar, och danskar är idag den största inflyttningsgruppen till Malmö. Fysiska förutsättningar som öresundsbron skulle kunna göra det möjligt att avveckla de geografiskt bestämda politiska områdena. Landgränser som ritas på karta skulle bli förlegade och istället bestämmas av pass och ett eget val. Emikraten blev världsmedborgare som själv fick bestämma vilka välfärdssystem han eller hon skulle tillhöra. Gränser skulle suddas ut, och även om Public Choice säkerligen skulle få lite större fotfästen, hade kedjan mellan frihet, val och konsekvenser blivit tydligare och gränser hade suddats ut.
För vad är det egentligen som säger att en person är mest lik de som hon/han bor nära?
Spännande Johanna. Öresundsbron är en rent fysisk bro till den emikratiska livsstilen.
Jag undrar över en sak.
Mycket politisk filosofi, påverkad bland annat av filosofen John Rawls, har i huvudsak materialistiska perspektiv, med välfärdskonsumtion som överordnat perspektiv och med nationalstaten som grund. Enligt den tanken måste vi dela våra jämlikars öde i nationalstaten. Sålunda kan, och bör, politiska institutioner uttrycka värden bortom att bara låta människor leva i fred och samarbeta endast när detta motiveras av deras egenintresse.
Om vi håller det synsättet i åtanke, vilket är nog så vanligt både i den svenska och danska staten; vad ser du för förändringar i attityder till flyttandet i Öresundsregionen från myndigheter och från människor? Det är ju en region där det är lättare att var emikrat mellan svenska och danska kommuner.
Stödjer man det eller tycker man inte om det?
Nja, det är väl blandade attityder kring det där. I Malmö ses den danska invandringen som positiv, troligen för att de danskar som flyttat hit har arbete och är relativt välbeställda. Det finns ju lite specialregler inom regionen, som att man skattar i det land man arbetar och inte där man bor.
Det som är tydligt är att det sker öppen konkurrens mellan de två brostäderna för att locka till sig både bosättare och arbetare, samtidigt är det nog mer samarbete mellan Malmö och Köpenhamn än vad det är mellan Malmö och tex. Kristianstad (som också ligger i skåne), och öresundsregionen är prioriterad från politiskt håll.
När det gäller människorna är kommunikationerna, språkbarriären och bropriserna dessvärre fortfarande ett stort hinder mellan länderna. Men det är nog på rätt håll…
Relationen mellan Malmö och Köpenhamn är spännande. Det är som två gamla släktingar som först på senare tid börjat upptäcka varandra och så smått lär sig umgås.
Köpenhamnarens bild av svensken har annars varit den av en smålullig turist som storhandlar billig öl och står o pinkar i en bakgata vid Ströget. Samtidigt har Malmöbon alltid haft stor respekt för Köpenhamn och danskarna så det har varit lite kusinen-från-landet och storebror mellan de båda.
Skiftet som skett iom bron är nog mest i danskens syn på Malmö som en stad man faktiskt kan besöka, shoppa och t.o.m. bo i. Jag hörde mycket sällan danska på gatorna i Malmö när jag växte upp där. Idag kan man t.o.m. ta ut danska pengar i bankomaterna.
Hindren som Johanna listar är rätt med tillägget att det finns en kulturell skillnad i synen på arbete och affärer som inte ska underskattas. Avtal och kontrakt är mer… flytande… i danskens ögon samtidigt som svensken ständigt söker sitt heliga konsensus.
Att man kan bli uppsagd och få gå på dagen skrämmer nog också många svenskar men man glömmer ju då att det är minst lika enkelt att få ett nytt jobb av samma anledning.
Men trenden mot en mer homogen region är tydlig. Vet inte riktigt om man kan se det som ett emikratiskt val men bor man i Malmö har man åtminstone valet mellan två länder på ett ganska unikt sätt.
I Danmark vill man ju inte bo, de har ju världens högsta skatter. 😉
Världsmedborgare, public choise, frihet och val. Kan väl låta bra, om du inte samtidigt skrev ”bestämmas av pass”. Tjenare.. papieren bitte.
Erik, Nja, fast det räcker ju med att arbeta i Danmark för att råka ut för de höga skatterna 🙂 Men å andra sidan kompenseras det med ett sjysstare löneläge… Danskan blir mer integrerad. Har aldrig tidigare varit med om ett så självklart språk ta plats i vardagen. På högskolan förväntas man både läsa och förstå utan längre förklaringar. Något man också gör efter ett par veckor…
Skorven, Äh, ID då. Eller vad som nu än bekräftar att man är medlem i en stat. Givetvis med möjligheten att vara stadslös 🙂