Tyvärr verkar debatten kring statistik antingen hamna i tron på att statistik löser alla problem eller landa i det överanvända citatet av Mark Twain om statistiken som förbannad lögn. Ingen av extremerna ser till förutsättningarna. Statistiken har sin roll i den praktiska tillämpningen av teori, inte i att utveckla teori.

Så är Ian Ayers, i en annars tänkvärd bok, väl optimistisk i Super Cruncher om vilken roll data analys spelar. Främst då Ayers inte går ut på fältet och ser vad som sker på lokal nivå. Förvånansvärt lite sjukvård är evidensbaserad…

Samma sak sker ofta med expertis. Mitt favoritexempel är hur kriminologers och drogforskares resultat ignoreras av beslutsfattare (vi har haft en del närmast parodiska fall här i England) – slutsatsen kanske är korrekt, men man vill inte ta den implicerade policyändringen. Här kan det finnas politiskt rationella skäl (väljarna kanske faktiskt inte vill ha en ändrad drogpolitik, även om den skulle göra saker bättre för dem – beslutsfattaren ser som sin uppgift att bli omvald, inte att göra saker bra). Men jag undrar om inte en del beslut faktiskt är mycket signalering av egen eller institutionell autonomi. Här ska det inte komma några experter och säga att vi har fel!

Intressant, det första punkten tar Joakim Lundblad upp i sitt svar.
Den andra punkten om boken Super Crunchers får mig att fundera över hur lätt människor tar till sig autonoma system? Jag har några svar på gång.

Jag har liksom Bahlenberg i Fokus förläst mig lite på Ayres Supercrunchers. En riktigt bra bok, fast lite otäck. Men när jag tycker att vi ska överlämna beslut åt beslutssystem så tänker jag att det finns vissa saker som vi ska ha människor att bestämma över — kanske för att vi själva är just människor.