Men låt nu säga att du tar flera olika exponeringar, en där solen är gul, en där bara det ljusaste i molnen är vitt och resten olika nyanser av grått, en där personens ansikte syns väl. Slå sedan ihop dessa exponeringar i datorn. Nu har du skapat en bild som bättre stämmer överens med ditt ögas förmågor, men vad händer? Jo, nu anklagas du för att ha redigerat verkligheten.. Denna procedur kan givetvis implementeras även i kameran, att den gör en automatisk exponerings-bracketing och sedan slår ihop tonomfånget. Hur kommer folk att förhålla sig till det? Blir det ”verklighet” bara för att maskinvaran gör det automatiskt?

Många av de mer kända naturfotografierna innan digitalkameran slog igenom hos proffsen var tagna med en diafilm som hette Velvia, en film med hög färgmättnad och en viss dragning åt blått. När den filmen kom så var den kritiserad, den återskapade inte verkligheten sades det. Men förförande vackra naturbilder blev det, så förförande att filmen blev brett accepterad och väl använd. Faktiskt sades liknande saker när färgfilmen blev vanlig, då proffsen fotade svartvitt. Då var det ett dåligt försök att återskapa verklighet, svartvitt var bättre ansågs det. Ofta kommer kritiken från just proffsen, som ofta är de som sist anammar det nya men å andra sidan gör det ordentligt när de väl gör det.

Men åter, ditt öga kan mäkta med uppåt 20 bländarsteg (varje steg en fördubbling av ljusmängden). En diafilm klarar i likhet med en digitalkamera av ungefär 5-6 och negativ färgfilm är fortfarande det som klarar av mest, ca 7-8. Svartvit film ligger också i närheten och ibland tom. lite över färgfilmen. Men ingenting kommer ens i närheten av ögat än, inte utan flera exponeringar som slås ihop, vilket anses som ”fusk”. Skall man dessutom komplicera det hela, så måste vi dessutom blanda in mediet man betraktar bilden i. En digitalkamera kan registrera 12 bitars färgdjup, medan en bildskärm sällan klarar ens 8, för att inte tala om hur det varierar i tryck på papper eller andra media. Så vad är ”verklighet”?

Prova att titta på ett hus. Gå sedan in hos färghandlaren och låna en färgkarta. Gissa husets färg. Skriv upp färgnumret på din gissning. Ta sedan med färgkartan och ställ dig på andra sidan gatan om samma hus. Gissa igen. Notera nu hur mycket markant de två gissningarna skiljer sig, inte ens i närheten. Gå sedan fram till huset och håll färgkartan mot husväggen, nu behöver du inte gissa längre. Men nu kan du notera hus ruskigt fel båda de tidigare gissningarna var..

Ta sedan en titt på denna bild och gnugga ögonen, kan du ens lita på dem? Vad är verklighet? Jag skulle vilja påstå att det är som med smaken, den är delad.