Det finns nog också en länk här till ”äkthet” och ”direkthet”: om en bild kräver en komplex framställningsprocess eller en komplex förklaring med extra information så är länken till originalscenen försvagad och man kan ifrågasätta den. Men olika personer, grupper och miljöer kräver olika sorters framställning/förklaring, så äktheten blir högst relativ.

Allmänt borde vi jobba för att göra metadata en del av bilder och andra informationsobjekt – att ha dem i separata filer är bara att inbjuda till att separera dem. Idealiskt skulle metadatan vara svår eller omöjlig att ändra när den väl är skriven (autentifierad via externa, pålitliga tidsservrar och med integritetscheck som visar om kedjan ändringar är bruten eller editerad). Det skulle göra mycken upphovsrätt enklare (även om det knappast löser de fundamentala problemen).

Charles Stross skrev i förbigående (i Glasshouse) att en stats legitima uppgifter är att skydda folks rättigheter, definiera en gemensam tid och hålla rätt på identiteter. Jag tror han slog huvudet exakt på spiken. Ovanstående metadata kräver en gemensam tid och sätt att hålla rätt på identiteter (av personer och filer). Det kanske inte behöver göras av staten (certifierade organisationer kan göra alla tre sakerna åt staten), men man vill ha en solid extern garant för detta.

Om metadata för ditt och datt dessutom är kompatibelt så kan det skapa ett sorts web of trust mellan dokument och objekt: mitt foto togs klockan siochså på en viss plats, och man kan om man behöver gräva fram andra smarta objekt, foton och dokument som kan verifiera att jag var på platsen vid den tiden, mitt motiv var där och delar av scenen stämmer med andras foton. Autenticitet har kanske inte så mycket att göra med Sanning med stort S, men mer att historien man berättar stämmer med de andra historier ting och folk har.

Men det lurar smådjävlar i nästan varenda detalj i varenda ovanstående mening.

Ett av problemen med de manipulerade bilderna är ju att ”kontraktet” mellan fotograf och betraktare bryts. Släktträdet för bilden blir det nya kontraktet.

Faktum är att det här knyter an till den mest intressanta forskning inom kognitionsvetenskap som jag känner till. I boken Symmetry, Causality, Mind beskriver psykologen Michael Leyton hur hela vår varseblivning kan förklaras som ”kausala historier”. För att sammanfatta en bok på 600 sidor: objekt omkring oss (väggar, dörrar etc) är ofta rektanglar i verkligheten, men de träffar våra näthinnor förvridna till trapezoida former. Perception är konsten att berätta ”de enklaste historier” som är möjligt som transformerar tillbaka trapetserna till rektanglar. (Men ingen skulle se en rektangel och uppleva den som en förvriden trapets.)

Boken finns i Google books, men är absurt nog inscannad upp-och-ned! http://books.google.com/books?id=v-w69ttA2RMC

Men de flesta bilder i en modern vetenskaplig tidskrift är syntetiska. När jag gjorde bilderna till min senaste experimentella publikation kombinerades jag ett foto taget genom mikroskop med färger genererade utifrån andra mikroskopdata. Färgerna var godtyckliga, databehandlingen som ledde fram till dem var komplex, indatat motsvarade inte ett ögonblicki tiden utan en hel timme av aktivitet. Nu fanns i stort sett allt detta beskrivet nånstans i artikeln, men steget mellan de verkliga nervcellernas avfyrande och min färgstarka bild är långt, mycket större än mellan den mättade och den omättade Haiti-bilden.

Typiska hjärnscan-bilder visar inte hur hjärnan aktiveras hos en person vid ett tillfälle. Istället gör man åtskilliga försök på olika försökspersoner, transformerar bilderna av deras individuella hjärnor till en standardmall, bildar en statistisk sammanvägning, och färglägger sedan de regioner som aktiveras hos de flesta vid de flesta tillfällen. En direkt bild av hjärnaktiviteten hos en viss person vid ett visst tillfälle skulle inte vara begriplig.

Grundproblemet är just kommunikationen. För att visa det viktiga krävs det att detaljer framhävs. I vetenskapen bryr vi oss om generaliteter, och individuella avvikelser och tillfälliga variationer undertrycks genom medelvärden (ack vad jag suckade över experiment #8 som saboterade så mycket av vår statistik!). Resultatet är såklart vinklat genom detta perspektiv. För journalisten är det andra sorters detaljer, det individuella och slående, som är viktigt och ger en annan vinkling. I båda fallen gäller att man inte får tillföra ny information till bilden som inte fanns där innan – men eftersom man försöker kommunicera är bilden inte bara utvald från andra alternativ, den är också behandlad för att understryka vad som ska kommuniceras.

Kanske är lösningen att kräva att alla bilder innehåller hela sitt släktträd. Man ska kunna se vilka steg som gjorts i dess framställning, och därmed kunna bedömma om de är för manipulerade. Men en bra bild övertygar oavsett sin äkthet.