”Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? ”
”Men vad är det som talar för att detta trassel är kvalitativt annorlunda än tidigare trassel? ”

Ett sätt att närma sig denna fråga är ju genom Bruno Latours arbete om moderniteten, som jag gissar att även Hernes refererar till. (Om ni redan känner till, så skippa läsningen av denna kommentar…) Här är tanken att vi – när vi blev moderna – började invagga oss i tron att vi hade lyckats trassla upp världen, och dela in den i snyggt rena relationer mellan objekt och subjekt, natur och kultur osv. Se Latours We have never been modern och Pandora’s hope. Problemet är att detta just varit en illusion, en modernitetens myt if you will. Ju mer vi reder ut, desto mer trasslar vi in oss.

Så, med andra ord – världen har inte blivit mer trasslig. Däremot har vi eventuellt fått en annan syn på – blivit mer medvetna om – alltings trasslighet. Detta är Latours svar till Ulrich Becks tes om ”risksamhället”. Han skrev en text om detta i Theory, Culture and Society, 2002, tror jag…